Jag har tagit mig lite tid till att måla.
Det går liksom i perioder, mina sätt att uttrycka mig. Ibland är det poesin som dominerar, ibland musiken, ibland är det färgerna som pockar på och ropar efter mig.
Mina tuber och penslar har stått och torkat ett tag. Den halvfärdiga canvasen kallar efter min uppmärksamhet och målarskjortan skrker efter kroppens värme.
Målarfärger är ett så romantiskt uttryck. Jag önskar att jag kunde vittna om oljans och terpentinets förföriska doft, om hur mina känslor och erfarenheter flyter ut i händernas fingrar, ut i penseln för att färgas av oljan och sakta ta form i bilden som sakta växer fram på duken efter lager på lager av tålamod. Men jag kan inte det. Tålamod är inget jag har. Akrylen är vattenlöslig och har ingen romantiserad doft men den är snabbtorkande och tjänar mina syften. Inte heller kan jag riktigt fånga känslan längre som jag en gång gjorde. Det jag nu producerar är död konst, replica av någon annans bild som inget betyder. Jag antar att det är som att spela ett instrument. Om man överger färgerna för länge, och låter fingrarna vila försvinner kanske deras koppling till hjärtat.
Kanske var det också därför jag tillslut tog mig an projektet som jag inte vågat påbörja. Jag gav bort en omålad tavla i födelsedagspresent till en vän. "Ge mig bara ett motiv så gör jag mitt bästa" sa jag. Motivet jag fick var svårare än jag kunnat ana, ett hedersuppdrag men jag har sådan prestigeångest. Kanske kan det vara nyttigt för mig att få måla något som faktiskt betyder något för någon. Men det känns lite som att jag tagit mig vatten över huvudet.
Nu ligger den där, en liten kanvas på 30x30, och stirrar på mig med sitt blanka rutnät och sina skissade blyertslinjer. Färgerna ropar från målarskåpet men jag törs inte riktigt svara... inte riktigt än.
