Om det ändå vore så enkelt...

Börjar det inte bli lite uttjatat? Tröttnar inte folk på att vara upprörda och kränkta? Hur kan man skrämmas så av ett litet pronomen? Jag har reflekterat över detta förut här men upphör inte att förvånas. I Metro i veckan reagerade signaturen JS på en tidigare insändare. Egentligen hade jag hellre velat läsa den tidigare men JS insändare vore ju rolig om den inte vore så sorglig. Vi hade högläsning på kontoret och ville skratta och gråta om vart annat.

Är det utvecklingen som gått för fort, så att människor inte hinner med? Är det förändringen i sig som skrämmer? Kanske, men det är ju många i min egen ålder som rynkar på näsan och tycker att genusarbete är onödigt och hen är ett skällsord lika illa som fitta. Men det kanske är det som är problemet. Könsmaktsordningen i sig. Hur skall det kunna finnas en över och underordning om man använder könslösa pronomen. Hur ska man kunna tillskriva en karaktär i en bok eller en person man möter, de egenskaper som stereotypt tillhör den om man inte kan definiera könet. Är det egentligen det frustrationen handlar om? Att ordet hen är ett viktigt steg mot nedbrytningen av den patriarkala ordningen och att vi nu kämpar med näbbar och klor, både men och kvinnor, för att upprätthålla den?

Om det ändå vore så enkelt att "utrota könet" som att byta lite pronomen och undvika rosa eller blått, då skulle jag bli lycklig! Jag tror det krävs lite mer. Men vissa jobbar på det. Det som fångade mig mest var nog omnämnandet av "genusfria skolor" vilket gjorde mig mycket nyfiken. Jag kastade mig över google och hittar Förskolan Egalia. Det är ju fantastiskt! Jag håller helt med Aftonbladets kolumnist Malin Wollins. Det må vara ett experiment men det är ju ett underbart experiment! Jag vill ha ett Egalia i min stad! Jag skulle kunna offra, säg, min vänstra hand för att få sätta min son i en sådan pedagogisk verksamhet där jag visste att de gjorde allt de kunde för att öppna upp för alla möjligheter livet kan erbjuda och ge mitt barn den valfrihet alla barn förtjänar.

Om snoppen och snippans påverkan på klädernas kulör

Jag är nog lite dum! Jag bara förstår inte det där med könsuppdelade barnkläder. Jag handlar till exempel aldrig barnkläder på H&M om jag inte måste för de är så otroligt separatistiska. Små pojkar och flickors kroppar ser likadana ut för mig. Det är bara snoppen eller snippan som skiljer och det borde inte påverka kläderna. Eller? Så varför är flickjeans tightare i storlek 80? Det måste vara något jag missat. Vi har jätte fina jeans med blommor på som jag inte kan använda till sonen för att de är för tighta, och jag har ändå en rätt smal liten ettåring. Men nu har jag ju en son och ingen dotter så de som har det kanske kan berätta för mig, är det så att flickor är lugnare och inte så rörliga av sig? Och blir de torra redan i ettårsåldern? För i så fall ska jag beställa en flicka nästa gång. De måste nästan bli torra redan efter tolv månader för det finns inte en chans att få plats med en blöjrumpa i de tighta jeans som hänger på affärernas flickavdelning. Och de kan knappast springa och klättra och leka ordentligt i dem heller så att kläderna görs så åtsittande måste väl bero på att flickor ändå inte behöver rörliga kläder? För inte kan väl affärerna sälja kläder som begränsar flickors rörlighet och hindrar deras grovmotoriska utveckling?

Och ni som har döttrar kanske också kan avslöja hemligheten med hur snippan påverkar färger och mönster? För det måste den väl göra på något sätt? Eller har det med någon sorts teori om barns utveckling att göra som jag missat när jag läste psykologi? Varför annars domineras avdelningen där man hittar klänningar och kjolar, av blommiga mönster, japanska små katter med rosetter och färger i rött, rosa och lila? Min son råkar tycka att både rött och rosa är jätte fina starka färger och väljer helst dem. Är det något fel på honom? Bör jag söka hjälp på BVC? För nog måste det finnas en tanke bakom? Inte kan väl alla klädkedjor gå på idiotiska, ogenomtänkta stereotyper som cementerar könsroller eftersom de dessutom sammankopplas med ett beteendemönster som begränsar våra barns valfrihet och möjligheter i livet? Eller?

Ja, jag som inte verkar fatta detta så bra med vad man bör klä små pojkar i har ju tur i alla fall eftersom affärerna hjälper mig genom att tydligt markera vilken avdelning som är för pojkar. Och är jag så dum så jag går till fel avdelning finns det de som går steget längre och tydligt skriver det. Jag älskar denna pyjamas som sonen fått och klär honom gärna i den så ett stort tack till givaren men också till företaget som producerat den för att de så tydligt skrivit ut att det är en pojkpyjamas så att jag, utan att fundera eller behöva skämmas, kan klä min son i den när han ska sova. Han sover nog mycket lugnare då, trygg i förvissningen om att hans mor inte klätt honom i en könsöverskridande pyjamas.

Anja Pärsson har kommit ut som flata. Eller ja, egentligen inte, men hon berättade att hon älskade en tjej. Att inte specificera sin sexualitet är ett privilegium som av heteronormen undanhålls de heterosexuella. Starkt och modigt och nog måste Anja få vara bara Anja, flickvän och mamma men det blir ett problem tycker jag när en offentlig person går ut och säger att hon inte vill associeras med hbt rörelsen.

För mig är det som alla kvinnor som säger att de inte orkar bry sig om genus, som inte vill associeras med feminism. Det liksom bubblar i mig av ilska och jag vill bara skrika åt dem att de aldrig hade varit där de är om inte det vore för alla hbt-aktivister, alla feminister som kämpat alla år innan de ens fötts. Anja hade aldrig ens kunnat tänka tanken på att komma ut och i P1s "Sommar" berätta om sin kärlek till flickvännen Filippa om inte oändligt många andra kvinnor och män tagit smällarna och kämpat för att kärlek ska vara kärlek oavsett vem man älskar. Precis på samma sätt är det alla starka kvinnor som tagit smällarna, stått på sig, stått raka trots hot, hån, förakt, spott och spe som gjort att kvinnor idag har lyxen att kunna säga att de inte bryr sig om feminism och genusfrågor.

Men trots kampen som pågått för jämlikhet mellan män och kvinnor, homo- trans- bi- och hetero så är det fortfarande långt från jämlikt. Det är detta som gör det så oerhört viktigt för offentliga personer att vara förebilder, att våga gå i spetsen, våga stå upp och prata för de som inte har röster som hörs lika tydligt, för de som ingen lyssnar på. 

Tänk att ett litet ord kan röra upp så mycket känslor!

Neger, Ranelid, Sj, Hen...

Jag letar nya barnböcker att läsa för vår son och förlaget Olika har givit ut en bok om Kivi och monsterhund. Det är den första bok på svenska där man använder pronomenet hen. Fantastiskt tycker jag, delvis för att vi inte kategorisera huvudpersonen som endera könet och därmed inte tillskriver den könsstereotypiska egenskaper, utöver de som författaren ger karaktären, men också för att möjliggöra identifikation. Ett barns könstillhörighet inte är så uppenbar och självklar som man kanske vill tro bara för att det har snopp eller snippa.

Men det skapade en debatt som får mig att häpna. Är det så provocerande att frångå den språkliga normen? Att inte kunna könsbestämma? Jag har vänner som rynkar på näsan och konstaterar att "det ordet kommer jag aldrig ta i min mun!" Men vad är det som är så skrämmande? Barnen struntar väl i om man säger den, det, han, hon eller hen? En tvååring kan lär sig tio ord eller fler om dagen. Vissa lär sig ett nytt ord ca var nittionde minut. Hen är bara ytterligare ett. Det känns som en enda stor missuppfattning, som de som argumenterar att det är synd om pojkarna om de inte ska få leka med bilar och om flickorna om de inte får ha sina dockor. Det handlar ju inte om att ta bort något utan att tillföra något som berikar barnens lek och i detta fall barnens språk. Att kunna leka både med bilar och dockor. Att kunna säga både han, hon och hen.

Han är inte Far-lig?

For every action there is an opposite and equal reaction.

Naturligtvis måste det finnas de som inte håller med när de flesta moderna människor i Sverige anser att fäderna ska vara delaktiga redan tidigt i sina barns liv.

Annica Dahlström är författare till boken Könet sitter i Hjärnan och av princip spjärnar varenda fiber i mig emot och mina hjärnceller, där könet enlig Annica sitter, ställer upp för manifestation, vevar med banderoller, författar paroller där slagorden består av: "socialisation!" och "miljöpåverkan!" Har man lyckats bli professor tänker jag att man ju inte kan vara intelligensreserven direkt och det gör mig så nyfiken på vilken forskning som ligger bakom den artikel som ju knappast ger utrymme för hennes synsätt.

Professor Dahlström menar att pappor som är hemma ensamma med sina små barn (under tre år) kan skada dem. Mamman bör helst inte lämna barnet de första tre åren men om hon nu skulle vara tvungen att jobba är en barnflicka bättre än att barnet är ensamt med pappan. En pappaledighet kan, menar hon, leda till ett psykist otryggt barn som när det blir äldre lider av kroniska stressymptom som diabetes, hjärt och kärlsjukdomar och fetma.

Det som känns mest sorgligt är sättet som professor Dahlström undervärderar män.

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser.


Det hade kanske gått att föra hennes argumentation framgångsrikt men inte genom att fördumma män. Att det dessutom inte finns någon statistik som styrker hennes påståenden att barn oftare kommer till skada när de handhas av män, är bara sorgligt och det göra att jag undrar om det är artikeln som förenklats eller om Dahlström förenklat sin forskning för att nå en bredare publik? Vilken forskning som egentligen ligger bakom de stötande påståenden som gjort så många fäder kränkta och upprörda?

Klart är i vilket fall att min bild av män är radikalt olik den som Annica Dahlström verkar ha. Min pappa var fantastisk, lekfull, ovårdande och närvarande under min uppväxt och min man är en lika underbar far till vår son och även om det är med delade känslor jag ser fram mot min återgång till arbetslivet så är det definitivt inte på grund av någon oro över att mitt barn ska ta skada i händerna på sin mycket kompetenta far.