Anja Pärsson har kommit ut som flata. Eller ja, egentligen inte, men hon berättade att hon älskade en tjej. Att inte specificera sin sexualitet är ett privilegium som av heteronormen undanhålls de heterosexuella. Starkt och modigt och nog måste Anja få vara bara Anja, flickvän och mamma men det blir ett problem tycker jag när en offentlig person går ut och säger att hon inte vill associeras med hbt rörelsen.

För mig är det som alla kvinnor som säger att de inte orkar bry sig om genus, som inte vill associeras med feminism. Det liksom bubblar i mig av ilska och jag vill bara skrika åt dem att de aldrig hade varit där de är om inte det vore för alla hbt-aktivister, alla feminister som kämpat alla år innan de ens fötts. Anja hade aldrig ens kunnat tänka tanken på att komma ut och i P1s "Sommar" berätta om sin kärlek till flickvännen Filippa om inte oändligt många andra kvinnor och män tagit smällarna och kämpat för att kärlek ska vara kärlek oavsett vem man älskar. Precis på samma sätt är det alla starka kvinnor som tagit smällarna, stått på sig, stått raka trots hot, hån, förakt, spott och spe som gjort att kvinnor idag har lyxen att kunna säga att de inte bryr sig om feminism och genusfrågor.

Men trots kampen som pågått för jämlikhet mellan män och kvinnor, homo- trans- bi- och hetero så är det fortfarande långt från jämlikt. Det är detta som gör det så oerhört viktigt för offentliga personer att vara förebilder, att våga gå i spetsen, våga stå upp och prata för de som inte har röster som hörs lika tydligt, för de som ingen lyssnar på.