Jag älskar mitt jobb. Och jag älskar de människor jag får förmånen att lära känna. Jag är så tacksam för privilegiet att få följa dem en bit på vägen, vissa längre än andra. Och just därför är det så svårt att dra gränser.
Vad är jobb och vad är fritid? Vad delar jag och vad är mitt eget? Vad är personligt men vad är privat? Vart drar man gränsen för sitt engagemang?
Det finns vissa ungdomar som kommer en närmre. Och när de behövt mig har nej inte varit ett möjligt svar. Trots att jag har semester. Trots att klockan är två på natten. Det finns inget alternativ mer än att finnas där.
Men kanske måste det få vara så. Vissa saker måste man göra. Inte för att det är mitt jobb, utan av ren medmänsklighet. Det är som Astrid Lindgren skriver, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar