Dagens Ord

Tataluskval

är ett substantiv som beskriver en stark känsla av obehag (kval) över att inte kunna uppnå något som ser ut att finnas inom räckhåll. Plural: Tantalikval. 

Ordet kommer från grekiska mytologins kung Tantalos som förargade gudarna och straffades i Tartarus med evig törst och hunger, nedsänkt i vatten och med frukt precis utom räckhåll. 

Min arma son verkar lida av eviga tantalikval. Allt han inte kan nå är så oerhört intressant och får han det han sträcker sig efter är det något annat ouppnåeligt som är bättre. Men här om dagen skedde ett genombrott. Hans armar har växt den där extra milimetern. Tantalus skulle varit grön av avund. 

Han är inte Far-lig?

For every action there is an opposite and equal reaction.

Naturligtvis måste det finnas de som inte håller med när de flesta moderna människor i Sverige anser att fäderna ska vara delaktiga redan tidigt i sina barns liv.

Annica Dahlström är författare till boken Könet sitter i Hjärnan och av princip spjärnar varenda fiber i mig emot och mina hjärnceller, där könet enlig Annica sitter, ställer upp för manifestation, vevar med banderoller, författar paroller där slagorden består av: "socialisation!" och "miljöpåverkan!" Har man lyckats bli professor tänker jag att man ju inte kan vara intelligensreserven direkt och det gör mig så nyfiken på vilken forskning som ligger bakom den artikel som ju knappast ger utrymme för hennes synsätt.

Professor Dahlström menar att pappor som är hemma ensamma med sina små barn (under tre år) kan skada dem. Mamman bör helst inte lämna barnet de första tre åren men om hon nu skulle vara tvungen att jobba är en barnflicka bättre än att barnet är ensamt med pappan. En pappaledighet kan, menar hon, leda till ett psykist otryggt barn som när det blir äldre lider av kroniska stressymptom som diabetes, hjärt och kärlsjukdomar och fetma.

Det som känns mest sorgligt är sättet som professor Dahlström undervärderar män.

– De förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led. De låter barnens tunga huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan. Och så har män ofta ett betydligt mindre tålamod med dregel och bajsblöjor. Pappor vill kanske att barn ska lyda och förstår inte att barnen inte begriper tillsägelser.


Det hade kanske gått att föra hennes argumentation framgångsrikt men inte genom att fördumma män. Att det dessutom inte finns någon statistik som styrker hennes påståenden att barn oftare kommer till skada när de handhas av män, är bara sorgligt och det göra att jag undrar om det är artikeln som förenklats eller om Dahlström förenklat sin forskning för att nå en bredare publik? Vilken forskning som egentligen ligger bakom de stötande påståenden som gjort så många fäder kränkta och upprörda?

Klart är i vilket fall att min bild av män är radikalt olik den som Annica Dahlström verkar ha. Min pappa var fantastisk, lekfull, ovårdande och närvarande under min uppväxt och min man är en lika underbar far till vår son och även om det är med delade känslor jag ser fram mot min återgång till arbetslivet så är det definitivt inte på grund av någon oro över att mitt barn ska ta skada i händerna på sin mycket kompetenta far.

Magi

Små magar imponerar mig.

Jag minns ett av mina bullkalas en sommar. Hela hemmet var fult av glada människor och doften av nybakade bullar. Min man bakar de godaste bullarna, saftiga, gyllenbruna och gigantiska. En av pojkarna som var på mitt bullkalas var då fem eller sex år gammal. Han gillade verkligen bullar. Han åt sju eller åtta gigantiska bullar själv. Personligen orkar jag kanske tre bullar på raken.

Efter en vecka när mat inte varit så intressant avslutade min sexmånaders son dagen med att klämma en skål gröt, en och en halv vällingflaska och sedan amma på knappt en halvtimma.

Det är inte viljan att äta många bullar eller klämma både gröt, välling och bröstmjölk som imponerar mig. Det är hur det rent fysiskt får plats i en så liten mage! Vart tar maten vägen!? Även tuggade måste ju bullar ta upp ett visst utrymme och borde inte få plats! Jag har börjat utarbeta en teori om att barns magar har en extra dimension som vuxna magar inte har. Kanske är det denna som sedan i vuxen ålder finns kvar i form av efterrättsmagen. Eller blindtarmen...

I havet finns så många stora fiskar

av Sara Lövestam


Jag läser mycket och är rätt dålig på att blogga så jag har bestämt mig för att bara skriva om de böcker jag tyckt var bra. De dåliga kan man strunta i. Men den här var fantastisk!

I Saras andra roman får vi möta ett fantastiskt persongalleri med den lilla killen Malte i centrum. Malte har många hemligheter och har blivit duktig på att veta vad man får berätta och inte. Man kan berätta att man fått ett bamseplåster i pannan men inte varför man fått det. Man kan berätta att man har ett nytt gameboy hemma men inte att det alltid står tomma flaskor på diskbänken. Man kan berätta att man såg på film hemma hos Roger men inte att man var tvungen att ta av sig byxorna när man gjorde det. Roger säger att de är kompisar, så bra kompisar att de älskar varandra men det får man inte heller tala om för någon för alla förstår inte kärlek och det är just såna människor som tar barn ifrån deras föräldrar. Vi får möta Kalle och barnen på förskolan, fröknarna och praoen Nozat. Vi får möta Maltes mamma, styvpappa och Roger. Och vi får möta Iakttagaren.

Saras sätt att gestalta karaktärerna är fantastiskt! Det kittlar lite i mig när det jag läser gör en twist och det inte var som jag tänkte. I denna berättelse hinner det twista både två och tre gånger innan trådarna strålar samman och berättelsen knyts ihop. Hemsk men fantastisk läsning som väcker tankarna runt vem som egentligen ansvarar för ett barns säkerhet och om att våga se det vi inte vill se. 5/5.

Lördag morgon

Det är lördagmorgon och jag går än en gång in i närkamp med mitt dåliga samvete. Det är en kamp jag måste vinna för min egen överlevnads skull men hon är en seg jäkel det lilla samvetet. Rätt som det är, när jag tror jag klämt till henne så hon håller sig på mattan visar det sig att det bara var första ronden.

När maken är ledig får han ta sonen på morgonen och jag ligger kvar ett tag. Igår kväll kunde han inte somna utan var uppe sent så imorse var han rätt trött men jag var vaken. Jag låg ändå kvar. Och det är här mitt dåliga samvetet sticker upp sitt fula tryne. Min stackars man, ska han aldrig få vara ledig på sin lediga dag, få sovmorgon och pyssla med sånt han vill göra? Samtidigt kvarstår faktum att på en vanlig dag går han till jobbet innan sonen vaknat och kommer hem vid sju. Sonen nattas senast nio och det kan bara jag göra än så länge. Det ger mig två timmar av tjugofyra då jag kan komma loss och göra något annat. Och så på makens lediga dagar då....

Men det är svårt. Vad är rättvisa och jämställdhet i praktiken egentligen?

Borsta-tänderna-skryt

Efter månader av dregel och tuggande sitter de där. Två små framtänder i nederkäken. De är mycket vassa och flitigt använda.