måndag 31 augusti 2009

En eloge till Riksbyggen

Här kommer en eloge till vårt bostadsbolag som gör vad de kan för att det område vi bor på ska vara personligt och trevligt på alla sätt och vis.

Jag är tacksam över att de nu tagit bort alla buskar och rabatter som katter kunde smyga i och hoppa på oskyldiga människor som råkade passera. Och som drog till sig alla möjliga otäcka djur som igelkottar tillexempel. De hade säkert spridit svininfluensa i dessa tider. På engelska heter faktiskt igelkott häck-svin (översatt alltså).

Och de fruktansvärda träden som kryllar av fåglar som väcker mig på morgonen med sitt kvittrande oljud. Sanitär olägenhet, det är vad de är! Så här på hösten byter de dessutom färg till de mest skärande färger som inte för fem öre matchar byggnaderna runtomkring, träden alltså, inte fåglarna. Så, stort tack till Riksbyggen som äntligen tar bort dem! Nu har vi dessutom ingenting som stör utsikten över vår underbart symmetriska och kubistiskt inspirerade tvättstuga. Visste ni att arkitekturen från sjuttiotalet är lika inspirernade och fräsch nu som den var för fyrtio år sedan? Inte jag heller.

Dekorationer så som omoderna lekplatser, picnic-bord och bänkar byts nu ut mot moderna granitkantade rabatter, en per port. Här hämmas inte längre effektiviteten och produktionen i vårt land av platser som främjar möten och samvaro. Ett snabbt hej i dörren när man möter sin granne, det räcker gott och väl för mig.

Allt jag nu kan önska är att det ohygieniska skogspartiet här på området jämnas med marken så är min dröm, gjord och kommer aldrig, aldrig behöva flytta härifrån!*





*Alla som inte lyckats notera ironin i detta inlägg borde kanske skämmas lite... de och Riksbyggen

lördag 29 augusti 2009

Imagine om Lennon upplevt nollande studenter

Min stad har invaderats. Varje höst kommer de som oönskade flyttfåglar. De skränar och skitar ned och i två olidliga veckor ser man dem överallt iklädda mångfärgade overaller doftande av gångna krogrundors öl. Det är nollning igen i studentstaden.

Jag har alltid skytt dem som pesten och aldrig förstått mig på dem. De hade lika gärna kunnat vara från Mars, eller Venus, sak samma, men deras agerande och deras kultur är mig helt främmande. Jag aldrig förstått nöjet i att offentligt förnedra sig bara för att känna en flyktig grupptillhörighet. Min gemenskap finner jag på annat håll och jag föredrar att själv välja vilka jag umgås med.

Irritationen har alltså legat tung de senaste dagarna sedan terminen började men ikväll när jag vandrade hemåt genom stadsdelen som blivit min, invandrarnas och studenternas var jag lätt om hjärtat. Nattluften var sval och frisk som den blir efter ett rejält ösregn. Över Konsums parkering flöt falska skrålade toner av Lennons Imagine mot mig. Tre klart överförfriskade studenter satt på en parkbänk och väntade på sista nattbussen. En hade en gitarr som han säkert spelade bättre på i nyktert tillstånd… eller kanske inte…

”… and the world will be as one…”
Till lika delar påverkad av kvällens goda sällskap som av rödvinet, också det gott, tänkte jag att vad tusan, allt handlar ändå om gemenskap. Jag tänkte att vem är jag att fördöma andras former av gemenskap bara för att den inte passar mig? Är det inte lite väl trångsynt av mig? Jag fann att jag log och nynnade med i de knappt igenkänningsbara tonerna som nu klingade ut i den nu stjärnklara natten.

Sedan tog trion upp en ny sång. Den började: ”I’m gonna rape your mother and give your dad a high five”. Känslan av samhörighet, tolerans och gemenskap med mina studerande bröder och systrar försvann lika snabbt som min ryggtavla där jag skyndade mot lägenheten, tryggheten och den välsignade tystnaden.

fredag 28 augusti 2009

lördag 22 augusti 2009

Medelmåtta

Han: Jag funderar på att skriva en artikel om det medelmåttiga Sverige
Jag: *tveksamt* Vad tänkte du skriva om då?
Han: Skolan, samhället i största allmänhet
Jag: jag misstänker att det kommer vara många saker jag inte håller med om…
Han: Fast jag tycker Sverige är ganska medelmåttigt, jag är ganska medelmåttig, mitt liv är ganska medelmåttigt…

Vid det här laget hade jag redan tänt på alla fyra cylindrar och jag var så upprörd att min röst darrade utan att egentligen ha någon aning om vad det var som rört upp alla känslor. Jag var inte ens medveten om det själv förrän han stirrade på mig och sa: ”oj, du är jätte arg” ”Jag är inte arg” sa jag mellan sammanbitna tänder. ”Jo,” vidhöll han ”du är jätte arg”. Ok då, jag var kanske lite arg men visste fortfarande inte varför.

Efter att ha fått fundera lite kom jag fram till att för mig är medelmåtta något negativt. Man vill inte vara medelmåtta. Jag vill inte vara medelmåtta. Medelmåtta innebär för mig att något inte är bra nog, att det inte uppnått sitt fulla potential, något är ok men kunde vara bättre. Att vara medelmåtta är inget att vara nöjd med. Det är något negativt. När han sa att han var medelmåtta och hans liv lika så innefattar det mig, att jag är medelmåtta och mitt liv, mina val och mina förmågor…

Här är jag, en ganska vanlig student, på det absolut vanligaste programmet, med ganska många talanger som jag aldrig utvecklat och gjort något stort av och med ganska få utsikter att någonsin bli något stort. Jag kände mig ganska träffad. Jag vill inte vara medelmåtta. Jag vill vara fantastisk och unik.

Vi pratade lite om det och jag förstod att han inte laddade ordet med samma värdering som jag. Jag tyckte att ha så något han aldrig egentligen menade men det fick mig att fundera vad det egentligen är vi värderar i vårt samhälle. Vad innebär det att inte vara medel, vad är det som då räknas? Är det makt? Inflytande? Pengar? Berömmelse?

Det är sant att jag kanske skulle kunnat bli något annat än det jag är idag. Jag har en stark röst. Kanske hade jag kunnat skola mig och blivit en stor operasångerska. Kanske hade jag kunnat satsa på konsten och blivit berömd konstnär? Med den intellektuella kapacitet jag har säkert kunnat bli psykolog, forskare eller läkare om jag ansträngt mig. Jag hade kunnat engagera mig politiskt eller tjänat en massa pengar, jag betvivlar inte detta. Men det var inte vad jag ville. Jag vill måla för min egen skull och när jag har lust, inte för att jag måste. Jag vill sjunga med vänner för att det är roligt, och inte samma sånger i samma föreställningar kväll efter kväll. Jag valde istället ett jobb som aldrig kommer göra mig rik men som utmanar mig både kreativt och intellektuellt. Jag får själv bestämma vad jag gör och jag får dagligen påverka de ungdomar jag möter, följa dem en bit på vägen i deras liv, göra ett försök att hjälpa dem se det fantastiska och unika de har inom sig och vara med och forma nästa generation. Det tycker inte jag är medelmåtta. Det tycker jag är stort, fantastiskt, värdefullt unikt! Jag är inte medelmåtta!

torsdag 20 augusti 2009

Fantasy of a Liberary

Alltid när jag får se hur mycket jag betalar i skatt blir jag lite chockad och undrar vad pengarna går till. Jag har verkligen inget intresse av att finansiera Dr Albanskonserter som floppar eller ett migrationsverk som inte kan sköta sitt jobb på ett vettigt sätt. Något jag dock inte har några problem alls med att finansiera är små saker som sjukvård, skolor och bibliotek. Jag älskar bibliotek! Jag plöjer ju stora mängder fantasyserier. Det är en utmärkt form av verklighetsflykt som jag uppskattar. Jag älskade sagor som liten, och gör det ännu men fantasygenren är sagor för vuxna och det är ju snäppet bättre.

Jag är dock lika kräsen när det kommer till litteratur som jag är när det handlar om musik. Kan ju tyckas motsägelsefullt när jag läser fantasy eftersom många skulle mena att det tillsammans med scifi är litteraturens bottenskrap. Jag håller inte med. Precis som inom alla andra genre finns en stor variation i kvalité. Författaren måste ha ett språk som tilltalar mig, det måste vara driv i berättelsen och framför allt måste den vara nytänkande. Det finns inget som är så tråkigt som fantasyförfattare som bara följer mallen: manlig ung huvudperson, tillika ägare av ett fantastiskt magiskt föremål i tolikienvärld är ute på uppdrag att rädda världen tillsammans med klok gammal trollkarl.

Därför är alltid lika ångestladdat när jag läst allt en författare har att erbjuda och måste välja en ny som jag inte vet något om. Så jag har uppfunnit en liten lördagsritual om jag är ledig. Jag tar mig till biblioteket, lånar första boken i tre eller fyra serier, lånar dem och tar med dem ned till cafeét på bottenplan och där kurar jag ihop mig i soffan med mina böcker och läser förta kapitlet i dem över en kopp kaffe. Hittar jag något som tilltalar mig lämnar jag tillbaka övriga och lånar resten i serien.

Utfallet av min senaste lördagsritual var att jag började läsa igenom Raymond E. Feist & Janny Wurts serie men insåg snabbt att någon annan också läste dem samtidigt. Nu har vi ett ganska litet bibliotek och oftast bara ett exemplar av varje och denna någon läser betydligt långsammare än mig. Jag älskar bibliotek men måste andra människor få tillgång till dem!? Kan de inte bara finnas till för mig? Jag har betalat så mycket i böter över åren att man kan tycka att jag i alla fall borde ha finansierat fantasysektionen…

Jag fick ge upp och leta efter något annat när jag insåg att nästa del i min serie fortfarande var utlånad och skulle vara så till början av september. Där stod jag, förvirrad och vilsen i djungeln av okända författare när en riddare i glänsande rustning av dalmål frågade mig vad det var jag letade efter. ”Om du letar efter del 2, 3 och 4 är de i roboten för jag har precis lämnat in dem” ”Jaså du,” sa jag misstänksamt ”är det du som har del tre och fyra av Kriget om Rämnan också?” men som tur var, var det inte det för jag började gilla honom. Vilken lyx att ha en guide i hyllorna. När hans respektive kom presenterade han mig som sin själsfrände och jag förstod plötsligt hur människor kan träffa varandra på bibliotek…

Jag gick därifrån med en rekommenderad serie av Mårtensson och även om det inte är det bästa jag läst så är den helt ok. Tack till min okände bibliotieksguide från dalarna.

måndag 17 augusti 2009

Tillbaka till verkligheten

Snart är jag tillbaka i verkligheten. Jag har med skräckblandad förtjusning rälknat dagarna tills jag ska börja jobba. Det är lite som att riva på en sårskorpa eller vaxa benen. Det gör ont men är lite skönt också på något sjukt sätt.

"Så vad vill du göra imorgon då, din sista dag på semestern?" frågade min älskling när vi skulle gå och lägga oss.

Min sista dag på semestern. Sista.
Tänk att ett litet ord kan vara så ödesmättat.
Det är lite som en kalldusch eller ett hårt slag i huvudet.

Beslutet blev att åka till stranden oavsett väder. Förra sommaren badade jag så ofta jag kunde. Men så kom några regniga veckor och när solen vågade sig fram igen och himlen klarnade så hade den blivit höst. Det var strålande vackert men jag kände mig lurad på mitt sista. Jag vill kunna säga till mig själv att nu plockar jag de sista sensommarblommorna. Nu tar jag mitt sista dopp för sommaren. Det här är nog det sista smultronet. Det är en bitterljuv mental förberedelseprocess att sörja sommarens slut men förra året smög sig hösten på mig bakifrån och bet mig i rumpan. Jag var liksom inte beredd. Så i år har jag nogsamt sett till att inte göra om samma misstag.

Vi tog en lång skogspromenad och hamnade vid Alstern. En rejäl sommar vind blåste och skakade kaskader av björkfrön ur topparna när jag tog sommarens sista dopp. Vattnet var kallt men luften var ljum och man torkar fort när det blåser så mycket. Vi hade med en termos kaffe, smörgås och blåbärskaka och låg länge på filten på ännu solvarma klippor och läste varsin bok. På vägen tillbaka plockade jag några smultron, nästan övermogna och väldigt söta.




Jag gjorde stor sak av det, att ta ett ordentligt avsked av sommaren, göra det mesta av sista dagen på semestern. Jag är redo för hösten nu. Ge mig frostiga morgnar, klara dagar med sprakade färger och bär och svamp i överflöd! Därför känns det lite snopet att man på vädret spår en ny värmebölja så här i slutet av augusti! Är det fånigt att bli besviken över något som man egentligen samtidigt är ganska glad över?

torsdag 13 augusti 2009

Blåbärskaka

Här kommer receptet på min favorit blåbärskaka.

1 msk smör
2 msk ströbröd
150g smör
2 dl socker
1 ägg
2½ dl vetemjöl
1 dl grahamsmjöl
1 msk vaniljsocker

3-4 dl blåbär (man kan använda andra bär också)
1-2 msk sirap
potatismjöl


Smöra och bröa formen.
Sätt ugnen på 200 grader.
Rör socker och smör poröst. (Om man använder sötare bär kan man med fördel minska på både mängden socker i degen och sirapen.)
Rör ned ägget
Blanda vete, graham och vaniljsocker och blanda allt.
Tryck ut i formen.
Vänd bären i potatismjöl och häll i formen.
Ringla över sirap.
Grädda i 40 min i 200 grader.
Servera kall eller varm med glass, grädde eller vanlijsås.

onsdag 12 augusti 2009

Skogspromenad

Jag tackar Gud för fenomenet med vänner som känner på sig när man har tråkigt. Jag höll på att förgås av uttråkning när telefonen ringde och inom 30 minuter hade jag sällskap. Vi tog en skogspromenad på jakt efter svamp. Att plocka svamp fyller mig med en barnslig förväntan och tillfredställelse. Det är som att gå på skattjakt. Först hittade vi inget förutom ett fåtal pudrade tofsskivlingar och några förtorkade små kantareller. Men efter ett litet tag upptäckte vi att vi stod mitt ibland dem, runt omkring oss stod stora ståtliga kantareller som guldklimpar i mossan. Vi plockade korgen full och dessutom var skogen full av blåbär. Vi repade allteftersom vi gick.


Vi tog oss ned till Alstern och blev sittande på klipphällarna med vågorna som slickade fötterna och kluckade bland skrevor och sten. Vågors stilla kluckande är bland de härligaste ljud jag vet. Det kommer högst upp i toppen där med puttret från kaffebryggaren på morgonen och ljudet av en katt som spinner. Solen värmde och det känns inte riktigt som höst men jag vet att den är påväg. Det är med en viss bitterljuv melankoli jag tar tillvara de sista dagarna i augusti. Men dagar som denna är något "som man borde ta tillvara, och ha kvar, som ett täcke under vinterkalla dar" för att citera herr Magnusson.

Plats att andas


Jag blir in i själen trött
av Stadsdjungelns asfalt.
Raka linjer av betong skär i min ryggrad,
och rutar in mig i mönster av oönskad normalisering.

Ge mig smaragdgrönt gräs
vått efter regnet
och träd som stäcker sina grenar
i oändligt längtan mot rymden.

Ge mig plats att andas
doft av jord
och tystnad,
förutom utom de toner
som mina egna hörselnerver skapar

Från punkt A till punkt B

Jag har ett litet handikapp. I mitt liv färdas jag hela tiden från punkt A till punkt B. Punkt A är där jag befinner mig just nu och punkt B är mitt mål för stunden, någonstans jag ska, en hållpunkt, något jag vill uppnå. Visst är det bra att vara målinriktad men ibland kan det gå till överdrift.

Om jag planerat något, eller tänkt mig att något ska bli på ett visst sätt har jag svårt när det förändras, när det inte går som jag tänkt. Jag är inte ett kontrollfreak, inte riktigt. Jag har inga problem med att vara flexibel… om flexibiliteten är inplanerad. Det är helt ok att ta omvägar om man säger att man kanske kommer göra det. Men om vi är ute och åker längdskidor och har tittat på kartan och planerat att fika i vad som ser ut som en sänka där det borde finnas en lite bäck med vatten till kaffe och förhoppningsvis lä för vinden så ska vi banne mig fika där också. Det var punkt B. Jag skiter högaktningsfullt i om sänkan var igensnöad, vinden snålblåste och det inte fanns någon bäck så långt ögat kunde nå.

Jag har ett litet handikapp. Jag förvandlas till en obstinat treåring när någon flyttar mina B-punkter.

Livet tar generellt inte hänsyn till mitt behov av fasta punkter i tillvaron. Jag inser att jag inte heller kan förvänta mig det. Jag jobbar hårt för att inse att ibland blir det inte som jag tänkt. Ibland blir det sämre men ganska ofta blir det bättre.

I födelsedagspresent fick vi biljetter av mina föräldrar för att gå och se Västanås teater Kalevala. Planen var att ta bussen som var framme i Sunne 17.30, teatern började 18.00 så det borde vara lagom att gå av i Rottneros, köpa program och gå och sätta sig. Det skulle också ge oss gott om tid att fixa en picnic, ordna lite saker i stan och jag skulle hinna ligga på stranden och bada någon timma innan vi åkte. Det var en perfekt plan, en utomordentlig B-punkt om inte det varit för att bussen gick på östra sidan Fryken och skulle aldrig gå förbi Rottneros. Irriterad insåg jag att vi skulle få ta tåget kl 14 och vänta jätte länge vid berättarladan. B-punkten var rubbad.

När vi kom fram sken solen. Det var strålande väder och varmt. Jag plockade hallon längs vägen som vuxit i skuggan och var söta men svala i munnen när tungan krossade dem mot gommen. Vi gick in i Rottneros Park när vi ändå hade tid över. Vi strövade i blomsterträdgården och sökte oss ned mot vattnet till delar av parken vi aldrig varit. Där, vid Frykens strand, fanns anlagda små pirar ut i vattnet, överväxta med gräs och blommor, och skuggade av björkar. Små bänkar var utställda här och var och vattnet var varmt i vikarna. Vi stannade hela eftermiddagen. Läste, delade tankar, klättrade i träden, gick barfota i gräset, badade och spanade ut över det glittrande vattnet. På kvällen fick vi ta del av upplevelsen som är Kalevala. Det var en fantastisk dag.



Visst behövs planering. Jag är en relativt organiserad person men jag begränsas av mina B-punkter. Jag törs aldrig planera eller drömma om eftermiddagar som denna i rädslan att bli besviken när det inte blir som jag tänkt men jag undrar hur mycket jag går miste om till följd av det. Jag önskar att jag kunde ta dagen som den kommer. Kanske är det tur att livet, och ibland Värmlandstrafik rubbar mina B-punkter.



tisdag 11 augusti 2009

Söndags fin

Inte dagens men en favorit. Älskar sommarklänningen som har några år på nacken nu.

Semester

Vi middagsbordet igår konstaterade jag att jag skulle vilja vara pensionär. Min man skakade på huvudet.

Han: Det menar du väl inte på riktigt?

Jag: Jo

Han: Jag vill aldrig bli pensionär

Jag: Varfördå!?

Han: Blabla... göra rätt för sig i samhället... blabla

Det är inte det att jag inte vill göra rätt för mig. Jag vill jobba och göra min del men jag vill ha gjort det redan. Jag tycker så mycket om att ha tid för mig själv. Tid att sitta i gräset och titta på molnen, tid sitta på ligga på stranden och känna värmen från solen och sanden under och vågornas stilla kluckande. Färgerna kommer lättare för mina ögon när jag är ledig. De flyter ut på min canvas på ett sätt de inte kan om jag tänker på annat. Orden och musiken rinner ut min penna lättare och poesin får plats i hjärtat när det inte är fyllt av jobb, stress och nästa tenta.

Jag vill ha det så jämt.

Nu ser jag med förväntan och bävan slutet på sommaren. Skola och jobb börjar inom en snar framtid. Men jag har gjort det mesta av min tid. Jag känner mig utvilad. Jag har tagit varje fin stund och legat på stranden. Jag har badat oavsett vattnets temeperatur. Jag har matat gräsänderna fast man inte får. Jag har tokdansat mig svettig i natten med älvor, satyrer och troll. Och jag har spenderat tid med goda vänner jag annars inte får möjligheta att träffa så ofta som jag skulle vilja. Här om dagen fick jag möjlighet att fira en barndomsväns födelsedag. Jag har inte många såna och de faller lätt bort när jag inte är ledig. Det känns skönt att kunna ta till vara såna stunder åtminstonde några veckor på året.

måndag 10 augusti 2009

Mormor

Min mormor är på väg bort. Hon är gammal och vilse. Det har gått väldigt snabbt, det här året som har gått. För ett år sedan minns jag att vi konstaterade att mormor började bli dement men hon hade stenkoll på det som var viktigt för henne, som relationer till exempel. Nu, bara ett år senare, blandar hon ihop min pappa med min man och kommer inte ihåg vad de heter.

Hon är en så fantastisk människa. Så rar och gullig. Hon har alltid brytt sig om, och tagit hand om andra. Det har lett till att hon varit orolig av sig men nu har hon liksom gått vilse i sin egen oro. Det finns ingen logik i den, den är på inga sätt rimlig eller rationell men den tar över hela hennes liv. Tiden har flutit ihop för henne också. Det började förra hösten. Årstider går ihop och stämmer inte för henne med det datum som almanackan visar. Hon ringde mig under ett riktigt regnoväder och sa att det nog inte var värt att vi gav oss ut i skogen för det var alldeles vitt över sjön av snö. Jag sa att det var nog inte snö, det var nog bara som det såg ut för att det regnade så hårt. Ytterst tveksamt sa hon ”tror du?” bara för att några minuter senare ännu en gång be oss att inte gå ut i snöovädret. Det var mitten av juli.

Inom mig växer en oerhörd frustration över att det fortfarande finns sjukdomar som vi inte rår på. Att det inte går att bota henne och få henne tillbaka. Man kan tycka att det borde finnas ett piller. Det finns piller till allt!

Det är sorgligt att se hur en människa försvinner. Det är oerhört smärtsamt att se min mammas sorg över en mor som inte är den samma och som vissa dagar inte känner igen mannen hon varit gift med i snart 60 år. Det kan inte vara lätt att vara mor åt sin egen mor. Det kan inte vara lätt att inte heller kunna se någon lösning.
Vad gör man med en sorg som man inte får sörja. Sorg är inte tillåtet. Min mormor är inte död. Finns det liv finns det hopp. Bull shit! Vi har inga ritualer att följa, ingen möjlighet att ta adjö, bara genomleva och hitta sätt att hantera.

Hon står omsluten av dimma
i en eka på ett hav.
Hon har inga förtöjningar kvar,
ingen livlina,
inget ankare.
Hon driver bort och inget kan hålla henne.

Hennes rädslor,
hennes oro,
är svepta runt henne som en mörk kappa.
Älvar av tid rinner genom fårorna i hennes kinder.
Förmågor rinner ur hennes händer
som timglasets sand mellan hennes smala fingrar.

Vi får stå kvar på stranden
och höra henne driva bort.
Maktlösa se henne slukas av dimman.

Vi kan inte följa henne,
Inte heller kan vi vända oss bort,
för ibland,

ibland,

lättar dimman i revor
och hon ger oss ett melankoliskt leende.

Genom salta tårar kan vi bara le tillbaka
och säga till henne att allt är bra.
Allt är bra.

tisdag 4 augusti 2009

Dagens outfit


Skorna från Indiska älskar jag och väskan i rejält läder är ett loppisfynd.

One down resten av våra liv to go


Ett år går fort.
Vi har firat bröllopsdag.
Vi gick ut och åt, fortsatte med bio och när vi kom hem öppnade vi en flaska bubbel, tog fram ost och kex och öppnade vår bröllopskista.


Min man förstår inte alltid min förkärlek för lådor och kistor och skrin. Men det är en särskild känsla att öppna en kista eller en låda och inte riktigt veta vad som finns i den. I musikalen Kristina från Duvemåla finns en scen (Kamfer och Lavendel) där de öppnar kistan med saker som de hade med sig från sverige. Det är förknippat med minnen, nostalgi, lite vemod och en stor glädje över det man hittar. I vår kista bad vi gästerna lägga hälsningar till oss på vår första bröllopsdag. Det fanns många fina kärleksfulla hälsningar och andra saker som våra vänner lagt ned. Ett checkhäfte med presentkort på middagar, barn/katt vakt och annat från vårt värdpar, kopior på tal som hållits för oss så att vi kunde läsa dem igen och minnas, små roliga saker som de lagt ned för att glädja oss.

Det var en fin avslutning på vår dag. Inte bara för att vi fick bli påminnda om hur mycket vi älskar varandra utan också om hur många andra vi har som älskar oss.


Dagens Outfit


Halsbandet är Efva Attling och det fick jag i morgongåva av min kära man. Skorna är ett snyggt fynd men helt omöjliga att gå i.

måndag 3 augusti 2009

Adopterad

Jag vet inte hur jag la mig till med vanan men när man är äldst har man kanske ett behov av att inte vara det så jag började adopterade storasyskon. Jag adopterade den första redan när jag var åtta år och skaffade mig en storebror från Kenya. Under åren har det sedan blivit en storasyster från Uppsala, två småsystrar från Sydafrika, (en hel extrafamilj från Stockholm men de räknas inte för de är mer bonus än adopterade), och en lillebror i Karlstad. Lillebrorsan var ett undantag, egentligen adopterar jag inte småbröder för jag har redan två fantastiska bröder som jag älskar men det mest blev så. Han är en sån där som bara blir liksom min extra-lillebror. Kanske är adoptera inte ett särskilt bra uttryck. I boken jag läser just nu används tilltalet "syster i mitt hjärta" eller liknande titulering när någon är som en dotter för en trots att man inte egentligen är släkt. Det är ett fint uttryck. Att vara syster i någons hjärta eller att ha flera syskon i mitt hjärta än bara de som är födda till det känns fint.


Man kan tycka att jag inte borde ha ett behov av att adoptera fler syskon. Jag har en underbar familj som jag älskar. Jag har också gift in mig i en härlig familj som är som min egen. Men jag tror fortfarande att familjen är något som vi väljer. Vi väljer vilka människor vi tycker mycket om och vilka vi vill ha omkring oss. Min mellanbror adopterade en gång en syster och jag blev gräsligt avudsjuk till att börja med. JAG var hans syster, hans enda syster. Men vid närmre eftertanke kunde jag gilla det. Kanske är det en god vana att adoptera lite syskon. Att visa för människor som betyder mycket för en just att de gör det, att de skulle kunna vara våra systrar och bröder. Jag tror att vi ofta glömmer att visa varandra hur mycket vi bryr oss, att vi glömmer vårda våra relationer, och tar människor för givna. Syskon förlorar man inte lika lätt. Min adopterade storebror gjorde mig ledsen och vi pratade inte med varandra under flera år men han var fortfarande min storebrorbror. På något sätt har en påhittad adoption ändå varit något att falla tillbaka på nu när relationen tveksamt har börjat byggas upp igen.


För något år sedan upptäckte jag andra sidan av myntet. Jag blev själv adopterad som storasyster. Det är nästan bättre än att själv adoptera. Det är en stor heder för mig att få bli storasyster. Någonstans betyder det att jag betytt något, att någon uppskattat min knasighet och tyckt om mig, kanske till och med sett upp till mig. Min lillasyster är så lik mig i mångt och mycket (hon har tillexempel vanan att adoptera syskon...) och samtidigt ganska olik mig. Ofta gör hon mig glad, ibland lite orolig, alltid stolt. Igår bjöd hon ut mig på date för att lite försenat fira min födelsedag med picnic i museeparken på äppelmuffin och festis. Picnicen var uppdukad på en palestinasjal och kom med tillhörande ballonger och allt. Hon är fin, syster-i-mitt-hjärta, och det finns plats för fler. Kanske är det så att hjärtat växer ju fler man släpper in.


söndag 2 augusti 2009

Bilder från bröllopet

Här kommer lite fler bilder från bröllopet.
Fler finns i bildspelet längst ned på sidan.

Brudföljet rymmer


Jag utanför kyrkan i fina brudkronan i silver som lillebror smitt.

Brudbuketten med tistlar och ormhassel, hopsnudd på en timma


Utanför Rottneros Park



Jag rockar loss med extra-lillebror



Lillebror vid midnattens eldshow


Bröllopsdag

Idag är det vår första bröllopsdag. Jag började morgonen med att läsa igenom min bröllopsblog från förra året. Tänkte jag kunde dela några inlägg även på denna blog. Här kommer den: en snabbresumé i bröllopsplanerande. Eller ja, inte så snabb med tanke på att inläggen är ganska långa ibland...

Tor 13 dec 2007
Jakten efter det perfekta... av Mirri @ 12:39
Visst är det väl så att vi blir uppfostrade till att inte nöja oss, vi vill ha det perfekta. Jag letar ännu efter "klicket" där jag känner att detta var precis rätt inte bara att det här är väl ok...
Nu pratar jag inte relationer utan brudklänning! Under helgen som gick befann jag mig i hufvudstaden på jakt efter den perfekta klänningen till det perfekta priset. Omöjligt säger ni... och ni har alldeles rätt! Det var ingen skillnad mot vår lilla stad i princip. Allt såg likadant ut! Med mig hade jag min lillebror som stand-in tärna och smakråd. Det tog några affärer innan han insåg att jag faktiskt ville att han skulle säga precis vad han tyckte. (Kanske har jag hunsat honom för mycket under vår uppväxt)
Jag tror att vi var runt till varenda butik med brudkläder i Stockholms innerstad. Mot slutet av dagen värkte våra ben och fötter och vid det laget hade jag tre alternativ som var OK... Den första var från Loni, en guldig klänning med empireskärning. Jag älskade dekoren över bysten men den hade puffärmar och det är bara inte jag! Dessutom var den lite väl genomskinlig och stacks... Klänning nummer två var från Garamaj. Den var på rea och hade en mycket vanlig skärning men invävt i tyget var löv som den enda dekorationen. Problemet var att den skulle behöva sys om för att passa. Den var en storlek förliten och det fanns inte mycket sömsmån. Klänning nummer tre var från Kik och en tredelad historia där jag älskade kjolen och boleron men toppen inte var perfekt. Jag vill ju inte lägga flera tusen på en top jag inte är nöjd med! Tre OK men inget "klick".

Mån 21 jan 2008
Olika fokus av Mirri @ 23:38
Hmm, jag har funderat lite över detta med dekoration. Under helgen som gick var jag ut till IKEA, detta mecka för konsumptionen, för att titta efter billiga detaljer att dekorera borden på bröllopsfesten med. Det blev inte så dyrt som jag tänkt mig. Totalt spenderade jag 0 kr. Det var så urplockat och de hade nästan inget kul alls i vår lilla stad. Så då börjar kugghjulen i min hjärna rulla. Hur kan man göra snygga dekorationer för inga pengar?

Jag: Man kan strö ängsblommor på borden. Vi behöver inte köpa en massa vaser...

Han: Vissnar de inte?

Jag: Men små björkar då, så det blir som en lövad sal... riktig sommarkänsla

Han: Allergiker.

Jag: Tänk om man kunde ha fotogenlyktor som hänger i taken? Vad mysigt!

Han: Och droppa lampolja i maten och på gästernas kläder...?

Jag: Eller björkstammar som vi sågar upp i olika längder och borrar hål i och har som ljusstakar Jag börjar rita entusiastiskt för att illustrera.

Han: Och så tar de eld? Mwoa mwoa Brandsäkerhet mwoa mwoa

Någonstans där tonade jag ut hans röst och han började låta som alla vuxna i serien Snobben. Mina idéer är mycket finare i mitt huvud utan att en tråkig realist punkterar mina himmelsblå tankeballonger. Jag tror jag ska spåna vidare på lövskogs känslan... med massa små ljus... och ljuslyktor... en rörlig stjärnhimmel i taket som i Harry Potter och kanske några alver och eldflugor...

Ons 23 jan 2008

Finnen och jag av Mirri @ 10:39
Jag har fått en stalker. Han var väl inte så irriterande i början kanske för då var han ganska tillbakadragen och diskret av sig men nu... Aaaahhh! Och jag blir inte av med honom! En dag dök han bara upp och sedan dess har han liksom hängt kvar. Han verkar tro att vi har en relation eller något! Jag vet inte hur mycket tydligare mot honom jag kan vara. Jag snackar skit om honom och försöker klämma åt honom så fort jag får tillfälle men han verkar bara inte fatta … ta hinten liksom! Du är inte önskad här! Jag vill inte ha dig! Tänk om jag inte blir av med honom, eller tänk om han försvinner bara för att ploppa upp igen lagom till bröllopet! Som ett oinbjudet, ovälkommet ex… Hemska tanke! Han kommer förstöra hela dagen! Han är sååå in my face! Mitt i pannan närmare bestämt. Han är stor, röd och i det närmsta grotesk. Och det måste vara en han, för en skapelse så totalt oförmögen att fatta en vink måste vara av manlig natur.

Jag är ute och joggar på mornarna och har flera gånger varit beredd att skriva till kommunen och klaga för att inte elljusspåret är upplyst även några timmar på morgonen. Det folk som vandrar i mörkret kan behöva ett elljusspår faktiskt. Ja, alla utom jag då … inte längre vill säga. Finnen i min panna lyser så med sin närvaro att den i praktiken skulle kunna fungera som en pannlampa. Lite som Tomtens ren Rudolf, han med den röda mulen. Det är tur att julen är över, annars skulle Tomten sökt upp mig istället. Det hade ju varit ofantligt förudmjukande, inte bara för att självaste Tomten noterat mitt lysande acne utan också för att jag har så dålig kondis att vi nog bara hade hunnit till typ tre barn på julafton och då skulle jag varit skulden till att milliontals barn inte fick några julklappar…

Jag har aldrig upplevt något liknande. Inte ens när jag var en hormonstinn tonåring. Kanske är detta Guds straff. Jag har klagat på att jag håller på att bli gammal och att jag inte uppnått så mycket med mitt liv som jag kunnat önska. Kanske tröttnade Gud tillsist och bestämde mig för att lära mig en läxa genom att påminna mig om ungdomens baksidor. Ytterligare ett bevis på att Gud är kvinna. Hon vet hur man tar ned folk på jorden.

Men kanske bölden i min panna inte är en finne… Kanske är det en naturlig mutation. Det hade ju varit coolare att kunna göra sig osynlig eller flyga, men jag kan nöja mig med ett horn. Man kan ju klä in det med blommor på bröllopet kanske. Jag kommer bli tjejen med enhörningshornet och kan gå med i X-men under namnet Unica… eller Horney…

Tor 24 jan 2008
Konsten att konvertera av Mirri @ 23:54
Hur fort kan man konvertera till en annan religion? Bestämmer man sig bara en dag att nu vill jag vara buddhist istället och så blir man det? Eller finns det någon slags prövotid eller bytesrätt... Det borde ju finnas det om det skulle vara så att man inte ångrar konceptet man köpt...

Jag satt och tittade på gamla kort från tidigt i vårt förhållande, gode Gud vad unga vi var! Men det var inte det jag tänkte på utan vi var på bröllop för Gs bror gifte sig. Jag hade ingen gigantisk finne i pannan då men bruden var indiska. Och då kom jag på den storslagna lösningen på mitt lilla problem. Problemet med min envetna finne i pannan alltså. Skulle det vara så att den dyker upp igen lagom till bröllopsdagen så kan jag racersnabbt konvetera till hinduismen. I deras vigselritual får man nämligen ett sånt där märke i pannan så om nån ser att jag har en röd prick mitt mellan ögonen kan jag bara spela mitt ultimata power-kort "religionsfrihet, det ska va så..."

Islam är ju ett alternativ också förstås. Slöjan täcker ju det mesta och skulle jag råka ut för typ böldpest eller nåt kan jag ju alltid ta till burkan men det kan ju bli problem när vi ska åka på bröllopsresa. Sedan 9/11 är det ju helt hopplöst att vara muslim. Har man ens tillstymmelse av böjning åt det islamistiska hållet blir man automatiskt terrorist. Jag kan ju ärligt säga att jag inte är särskilt förtjust i USAs utrikespolitik men jag vill ju inte riskera att missa planet så det får nog bli hinduism ädå. Då tänker alla bara "Ah, mr and mrs Ghandi, what a cute couple and pacifists..." *låter som Apu i Simpsons* och så går vi rakt igenom. Perfekt!

Nu är det bara att börja öva på allt som mina etnocentriska, förutfattade meningar säger mig är indiskt. Är inte mycket för indisk mat men lite kama sutra borde jag ju kunna prestera *Nynnar aningens falskt "Hare Krishna, Krishna hare, hare hare, Krishna Krishna..."*

Tis 19 feb 2008
Parfümen av Mirri @ 21:35
Det sägs att dofter gör ett stort intryck på människor och etsar fast sig i minnet på ett sätt som ord aldrig kan göra. Någon har förklarat för mig att det beror på att centrat i hjärnan som hanterar dofter ligger alldeles intill centrat för långtidsminnen. Om det stämmer eller inte vet jag inte men det låter ju logiskt när jag doftar på det.
Som den sanna bridezilla jag är gav jag mig genast på jakt efter den unika doften som skulle göra att vi för alltid ska minnas vårt bröllop när vi känner den. Genast förstod jag att detta var något min blivande man inte alls skulle se det romantiska i detta. Det förhindrar inte att jag älskar honom oändligt men faktum kvarstår att en särskild doft för bröllopet är bara något han skulle fnysa åt... Alltså drog jag med min stackars lillebror ut i affärer på jakt efter den perfekta doften. Någon dag kommer jag få stå till svars för allt jag utsätter mina stackars bröder för, troligtvis den dag de själva gifter sig, men tills dess är det vad bröder är till för.

Att hitta en ny doft var inte enkelt. Särskilt eftersom jag hade ett tålamod som en förvirrad kockerspaniel och stod ut med att lukta på olika dofter i ca 3 minuter innan jag tröttnade men tillsist hittade jag en som var bra. Mycket nöjd tog jag hem min skatt och min bror drog en lättnades suck, misstänker jag, över att persen var avklarad för denna gång. Så bara väntade jag på ett bra tillfälle att använda den. Jag kunde ju inte vänta så länge som veckorna före bröllopet men när vi satt och pysslade med inbjudningarna, det måste väl gillas, eller? Jag skvätte på lite parfym och återgick till pysslet.


Min blivande man: *sniff sniff* Vad är det som luktar

Jag: *ler hemlighetsfullt som Monalisa* det är min nya parfym

Han: *sniff sniff*

Jag: *lite irriterad* Men tycker du om den då?

Han: Jovars...

Jag: *irriterad med rätta* "Jovars", vaddå "jovars" antingen tycker du om den eller inte

Han: Den lukar som något annat

Jag: *sarkastisk* Jo, det är en NY parfym så det vore ju konstigt om den inte luktade annorlunda...

Han: Nej, den luktar som något annat *sniff sniff* Den luktar som ett tuggummi.

Så där har ni det, mina damer och herrar, temadoften som jag så noga, och under stor påfrestning för mitt ickebefintliga tålamod, valt ut är *trumvirvel* :TUGGUMMI!

Ons 20 feb 2008
Precious... av Mirri @ 18:48
Min juvelerare såg upp från disken och log stort när jag formligen studsade in i vår lilla favorit butik på min lunchrast.

Hon: Jag antar att du är nyfiken på en viss ring

Jag: *studs studs studs* Ja!!

Hon: *anstränger sig för att inte skratta åt mig* ett ögonblick...

Och där ligger den i en liten ask.

Hon: Här är försäkringspapper och här är värdebevis här står stenens vikt här är...

Jag: Mmhmmm *nickar och håller med men är totalt borta*

My precious... stor, tung, blänkande ligger den där i sin ask och bara väntar på mig. *dum dum dum* trumorna dunkar i mitt huvud, jag känner hur ringen drar mig till sig, jag bara måste sätta på den... bara 162 dagar kvar... måste stå emot... måste behärska mig... Kan inte... jag kommer hem från jobbet och måste bara titta på den och pröva den igen...

Aaaaahhhh!!! Jag har glömt den på jobbet!!!! Jag måste vara världens sämsta Frodo! *skäms* Gamle Bilbo skulle också skämmas över mig! *Drar redan på mig ytterkläderna igen* Detta mina vänner kommer min blivande man ALDRIG få veta... och våga inte skvallra!

Tor 1 maj 2008
70 inbjudningar = av Mirri @ 20:21

70 inbjudningar =

80 cremefärgade papper

(10 kasserade inbjudningar)

2 burkar embossingpulver

2 värkande armar på en brudgum som tog sitt jobb som stämpelansvarig ytterst allvarligt

2 mosade fingrar på samma brudgum och av samma anledning

3 m ståltråd

1 utmattad tärna som fick göra 70 ståltrådshjärtan

1 flaska bubbel för att tärnan skulle orka

8 nystan guldband

2 guldpennor

70 kuvert1 torr tunga av att slicka kuvert. Blä!

2 skärsår på läppen, dumma dumma kuvert... Men de var fina

8 stänger sigillack

1 limpistol lånad från jobbet

1 arg förskolelärare på jobbet som skulle ha limpistolen i sin gruppverksamhet... Ooops...

1 brännblåsa på tummen

140 frimärken

x antal posttjänstemän/kvinnor som gör sitt jobb annars får de en bridezilla efter sig

120 förhoppningsvis glada gäster

1 mycket lyckligt blivande brudpar

lördag 1 augusti 2009

Dagens Outfit


Älskar haremsbyxorna från Zapata. Fotlänken med bjällror är från Indiska men radbandet fick jag av en katolsk vän från Kenya när jag var åtta år. Idag blir det nog ombyte efter halva dagen eftersom vi ska på kalas i eftermiddag.