Imagine om Lennon upplevt nollande studenter

Min stad har invaderats. Varje höst kommer de som oönskade flyttfåglar. De skränar och skitar ned och i två olidliga veckor ser man dem överallt iklädda mångfärgade overaller doftande av gångna krogrundors öl. Det är nollning igen i studentstaden.

Jag har alltid skytt dem som pesten och aldrig förstått mig på dem. De hade lika gärna kunnat vara från Mars, eller Venus, sak samma, men deras agerande och deras kultur är mig helt främmande. Jag aldrig förstått nöjet i att offentligt förnedra sig bara för att känna en flyktig grupptillhörighet. Min gemenskap finner jag på annat håll och jag föredrar att själv välja vilka jag umgås med.

Irritationen har alltså legat tung de senaste dagarna sedan terminen började men ikväll när jag vandrade hemåt genom stadsdelen som blivit min, invandrarnas och studenternas var jag lätt om hjärtat. Nattluften var sval och frisk som den blir efter ett rejält ösregn. Över Konsums parkering flöt falska skrålade toner av Lennons Imagine mot mig. Tre klart överförfriskade studenter satt på en parkbänk och väntade på sista nattbussen. En hade en gitarr som han säkert spelade bättre på i nyktert tillstånd… eller kanske inte…

”… and the world will be as one…”
Till lika delar påverkad av kvällens goda sällskap som av rödvinet, också det gott, tänkte jag att vad tusan, allt handlar ändå om gemenskap. Jag tänkte att vem är jag att fördöma andras former av gemenskap bara för att den inte passar mig? Är det inte lite väl trångsynt av mig? Jag fann att jag log och nynnade med i de knappt igenkänningsbara tonerna som nu klingade ut i den nu stjärnklara natten.

Sedan tog trion upp en ny sång. Den började: ”I’m gonna rape your mother and give your dad a high five”. Känslan av samhörighet, tolerans och gemenskap med mina studerande bröder och systrar försvann lika snabbt som min ryggtavla där jag skyndade mot lägenheten, tryggheten och den välsignade tystnaden.