Jag har ett litet handikapp. I mitt liv färdas jag hela tiden från punkt A till punkt B. Punkt A är där jag befinner mig just nu och punkt B är mitt mål för stunden, någonstans jag ska, en hållpunkt, något jag vill uppnå. Visst är det bra att vara målinriktad men ibland kan det gå till överdrift.
Om jag planerat något, eller tänkt mig att något ska bli på ett visst sätt har jag svårt när det förändras, när det inte går som jag tänkt. Jag är inte ett kontrollfreak, inte riktigt. Jag har inga problem med att vara flexibel… om flexibiliteten är inplanerad. Det är helt ok att ta omvägar om man säger att man kanske kommer göra det. Men om vi är ute och åker längdskidor och har tittat på kartan och planerat att fika i vad som ser ut som en sänka där det borde finnas en lite bäck med vatten till kaffe och förhoppningsvis lä för vinden så ska vi banne mig fika där också. Det var punkt B. Jag skiter högaktningsfullt i om sänkan var igensnöad, vinden snålblåste och det inte fanns någon bäck så långt ögat kunde nå.
Jag har ett litet handikapp. Jag förvandlas till en obstinat treåring när någon flyttar mina B-punkter.
Livet tar generellt inte hänsyn till mitt behov av fasta punkter i tillvaron. Jag inser att jag inte heller kan förvänta mig det. Jag jobbar hårt för att inse att ibland blir det inte som jag tänkt. Ibland blir det sämre men ganska ofta blir det bättre.
I födelsedagspresent fick vi biljetter av mina föräldrar för att gå och se Västanås teater Kalevala. Planen var att ta bussen som var framme i Sunne 17.30, teatern började 18.00 så det borde vara lagom att gå av i Rottneros, köpa program och gå och sätta sig. Det skulle också ge oss gott om tid att fixa en picnic, ordna lite saker i stan och jag skulle hinna ligga på stranden och bada någon timma innan vi åkte. Det var en perfekt plan, en utomordentlig B-punkt om inte det varit för att bussen gick på östra sidan Fryken och skulle aldrig gå förbi Rottneros. Irriterad insåg jag att vi skulle få ta tåget kl 14 och vänta jätte länge vid berättarladan. B-punkten var rubbad.
När vi kom fram sken solen. Det var strålande väder och varmt. Jag plockade hallon längs vägen som vuxit i skuggan och var söta men svala i munnen när tungan krossade dem mot gommen. Vi gick in i Rottneros Park när vi ändå hade tid över. Vi strövade i blomsterträdgården och sökte oss ned mot vattnet till delar av parken vi aldrig varit. Där, vid Frykens strand, fanns anlagda små pirar ut i vattnet, överväxta med gräs och blommor, och skuggade av björkar. Små bänkar var utställda här och var och vattnet var varmt i vikarna. Vi stannade hela eftermiddagen. Läste, delade tankar, klättrade i träden, gick barfota i gräset, badade och spanade ut över det glittrande vattnet. På kvällen fick vi ta del av upplevelsen som är Kalevala. Det var en fantastisk dag.
Om jag planerat något, eller tänkt mig att något ska bli på ett visst sätt har jag svårt när det förändras, när det inte går som jag tänkt. Jag är inte ett kontrollfreak, inte riktigt. Jag har inga problem med att vara flexibel… om flexibiliteten är inplanerad. Det är helt ok att ta omvägar om man säger att man kanske kommer göra det. Men om vi är ute och åker längdskidor och har tittat på kartan och planerat att fika i vad som ser ut som en sänka där det borde finnas en lite bäck med vatten till kaffe och förhoppningsvis lä för vinden så ska vi banne mig fika där också. Det var punkt B. Jag skiter högaktningsfullt i om sänkan var igensnöad, vinden snålblåste och det inte fanns någon bäck så långt ögat kunde nå.
Jag har ett litet handikapp. Jag förvandlas till en obstinat treåring när någon flyttar mina B-punkter.
Livet tar generellt inte hänsyn till mitt behov av fasta punkter i tillvaron. Jag inser att jag inte heller kan förvänta mig det. Jag jobbar hårt för att inse att ibland blir det inte som jag tänkt. Ibland blir det sämre men ganska ofta blir det bättre.
I födelsedagspresent fick vi biljetter av mina föräldrar för att gå och se Västanås teater Kalevala. Planen var att ta bussen som var framme i Sunne 17.30, teatern började 18.00 så det borde vara lagom att gå av i Rottneros, köpa program och gå och sätta sig. Det skulle också ge oss gott om tid att fixa en picnic, ordna lite saker i stan och jag skulle hinna ligga på stranden och bada någon timma innan vi åkte. Det var en perfekt plan, en utomordentlig B-punkt om inte det varit för att bussen gick på östra sidan Fryken och skulle aldrig gå förbi Rottneros. Irriterad insåg jag att vi skulle få ta tåget kl 14 och vänta jätte länge vid berättarladan. B-punkten var rubbad.
När vi kom fram sken solen. Det var strålande väder och varmt. Jag plockade hallon längs vägen som vuxit i skuggan och var söta men svala i munnen när tungan krossade dem mot gommen. Vi gick in i Rottneros Park när vi ändå hade tid över. Vi strövade i blomsterträdgården och sökte oss ned mot vattnet till delar av parken vi aldrig varit. Där, vid Frykens strand, fanns anlagda små pirar ut i vattnet, överväxta med gräs och blommor, och skuggade av björkar. Små bänkar var utställda här och var och vattnet var varmt i vikarna. Vi stannade hela eftermiddagen. Läste, delade tankar, klättrade i träden, gick barfota i gräset, badade och spanade ut över det glittrande vattnet. På kvällen fick vi ta del av upplevelsen som är Kalevala. Det var en fantastisk dag.
Visst behövs planering. Jag är en relativt organiserad person men jag begränsas av mina B-punkter. Jag törs aldrig planera eller drömma om eftermiddagar som denna i rädslan att bli besviken när det inte blir som jag tänkt men jag undrar hur mycket jag går miste om till följd av det. Jag önskar att jag kunde ta dagen som den kommer. Kanske är det tur att livet, och ibland Värmlandstrafik rubbar mina B-punkter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar