Jag är dålig att hålla kontakten. En vänskap som betydde mycket förstörde jag genom att inte höra av mig nog ofta. Jag tror i alla fall det var vad som hände. Eller så växte vi ifrån varandra ett tag men håller sakta på att hitta tillbaka igen, kanske inte till vad vi hade men i alla fall till något som har en god grund.
Vissa som jag upplevde att jag var väldigt nära har jag ingen kontakt med längre. Andra kan man inte pratat med på flera år och när man ses fortsätter man som om inget förändrats.
Ibland upptäcker jag att något jag själv upplevt som ett ganska ytligt förhållande upplevdes annorlunda av någon annan. Jag har bara inte förstått att jag var deras nära vän. Ibland är rollerna ombytta och jag upptäcker att någon som betyder mycket för mig inte känner samma. Jag är inte alls lika viktig i den personens liv som de var i mitt.
Men ibland, när man har riktig tur upptäcker man att man betyder lika mycket för någon annan som de betyder för en själv.
Jag skattar mig lycklig som tror att jag har några få sådana vänner som jag betyder något för, och som finns där oavsett vad men än lyckligare när jag inser att det aldrig är försent att få nya vänskaper. Ibland har jag haft lite ångest över att vi flyttade utomlands när jag var tolv och tillbaka till Sverige när jag var sexton eftersom jag tappade många vänskaper som är näst intill omöjliga att återupprätta men så träffar man ibland människor som man trivs bra ihop med, som man kan dela, skratta, och kanske också gråta ihop med. Som man vill ha kvar i sitt liv och som vill ha mig i sitt. Det, om något, gör mig glad. Rent av lycklig.
