Den som älskar något annat

av Karin Fossum

Jag glömde mina böcker hemma när vi åkte hem på julfirande och i föräldrarnas bokhylla hittade jag denna kriminalroman.

Pojken Jonas August hittas död i ett skogsparti. Han har blivit sexuellt utnyttjad och under undersökningen som leds av komissarie Konrad Sejer försvinner ännu en pojke.

Författaren gör ett försök till att ge en nyanserad bild av problematiken runt pedofili och som läsare får man se fallet från både utredare och gärningsmans synvinkel men jag är inte imponerad. Kanske är det för att jag inte gillar deckare särskilt mycket, kanske är det för att man redan från början får lära känna gärningsmannen eller kanske är det för att Karin Fossum försöker vara så öppen inför debatten runt sexualitet när hon låter karaktärerna argumentera att hon tappar själva storyn. Boken var dock lättläst och jag läste trots allt färdigt den men fick inte blodad tand på att läsa mer av Fossum. 2/5.

Julefrid?

Julen föll över oss som ett ton lyckliga tegelstenar. Någon julefrid är inte att tala om när åtta vuxna och åtta barn samlas under samma tak. Det är en underbar men lite tröttande kakafoni av sång, prat, skrik, skratt, tårar, lek och stök dygnet runt. Ordagrant. Tre av barnen gick fortfarande på Nyazelands tid och vaknade runt fyra. Min egen son somnade knappt fyra timmar innan dem. Barnen sov, jag sov skarven mellan sena och tidiga passet. Men det är värt det.

Inte mycket lugnare blev det hos mina föräldrar där mina två bröder tre katter och en hundvalp höll låda. Även det var intensivt och fantastiskt.

Nu sitter jag i stormens öga, i tystnaden i det egna hemmet mellan jul och nyårsfirande och njuter av stillheten medan sonen sover igen förlorad sömn och smälter sina intryck. Den goda maten fyller fortfarande minnets mage och granens barr och stearinet mina näsborrar, skratt och skrik ringer i mina öron och jag saknar dem redan. Imorgon bär det av tillbaka norr ut för att fira nyår.

El en annan dag?

Dagmar, den våldsamma, vindiga drog in i vårt land som ett oväder på juldagens natt. Hon rev och slet i telefoner och elledningar och runt tvåtiden på natten släckte hon våra tindrande ljusstakar och gnistrande stjärnor i alla fönster och lämnade oss strömlösa.

Plötsligt befann vi oss i samma situation som alla för hundra år sedan och tackade gudarna för att vedspis och kakelugn fortfarande är fungerande. Under dagen gick det fint men när skuggorna började krypa ut ur hörnen och mörkret föll runt halv fyra tiden började det bli svårt. Att inte ha el och inget vatten kan man som småbarnsförälder konstatera var extra svårt när man skulle byta bajsblöja...Vi tände fotogenlampor, ljuslyktor och stearinljus och visst var det lite besvärligt att behöva bära en lykta vart man än gick men ganska mysigt också i det varma skenet av alla ljus.

Runt tio tiden på kvällen kom elen tillbaka till allas vår förvåning. Det var som att vi alla hade förberett oss på att vara utan el för alltid.

"Lilla lykta lys i mörkret så att mina fötter ser

hjälp dem så de inte snubblar

ge mig mod, jag ber.

Tack nu är jag stark och stor, 

större än jag nånsin tror

Tack nu är jag stark och stor, 

större än jag nånsin tror"

Ur Trolltider av Britt G Hallqvist

Lucia

Det är med blandade känslor jag sällar min stämma till mina systrars i kören. Tonerna slingrar sig runt stearinljusens fladdrande sken och fyller domkyrkans valv.

Visst fyller Luciahögtiden en viktig funktion i vårt mörka norden för att lysa upp vinterdystra sinnen och ge en påminnelse om att snart, snart vänder det. Ljuset har inte övergett oss. Men jag undrar vad Lucia skulle tyckt om att hon hedras med en kommersiell skönhetstävling. Vi är snara att se bjälken i grannens öga men inte flisan i vårt eget. I det jämställda Sverigen fördömer vi traditionella skönhetstävlingarna men till och med de lägger viss vikt på de tävlandes kompetenser, talanger och sociala engagemang. Icke så Luciaframröstningar. Och visst var Värmlands Lucia söt och säkert har hon många lovvärda egenskaper men är hennes utseende det vi vill lyfta fram? Vad är det vi egentligen vill förmedla till de flickor som växer upp? Jag vill inte vara delaktig i att ännu en gång fastslå och pränta in i kommande generationers sinne att: du är säkert bra på många sätt men det är utsidan som räknas.

Och ändå står jag där, år efter år och sjunger under de höga valven, i stearinljusets sken. För det är trots allt så mysigt, och visst sprider det lite värme och ljus och jag, som så många andra och mot bättre vetande, är en slav under traditionen.

Dagens häng

Ljuvligt väder. Ljuset är som honung och smeker över oss trots att vinden biter lite. Det blev längre än vi tänkt över Alsters strandängar och upp genom skogen, runt välsviken. Stackars tappra Maria knatade på och sa inget trots skavsår och ont i benen. Nästa gång går vi kortare. Parvel sov mest. Han hänger bra i selen. Det är nog ett av hans favorit häng.

Servant of the bones

av Anne Rice

Mer känd är kanske hennes tidigare bok En Vampyrs bekännelser och det känns lite som om författaren försökt göra en repris på en tidigare hit. Upplägget är det samma. Ett mytologiskt väsen berättar sin historia för en utvald  person som agerar bokens berättarjag. I detta fallet handlar det om en ande, eller djinn, Azriel, som har sitt ursprung bland israelerna i fångenskap i Babylon ca 500 före Kristus. Vi får ta del av berättelsen i tre tydliga delar, den första om Azriels mänskliga liv i Babylon som är en ganska spännande historisk skildring, en mellan del om hur Azriel lär sig att hantera sin existens som djinn och en avslutande del som nästan är lite deckarartad med ett ouppklarat mord i modern tid som är berättarjagets samtid.

Personligen är jag inte så förtjust i berättande i förstaperson och språket är inte heller särskilt gripande men det är ändå något i berättelsen som driver den framåt och gör att jag ändå läser färdigt. Som ett sidospår kan det vara värt att notera att är man tilltalad av att skriva och läsa m/m-fiction är Servant of the Bones fylld till bredden av material för detta. 3/5

The Colour of Magic

av Terry Prachett
svensk titel: magins färg

Detta är den första boken i serien om Skivvärlden. Den var inte dålig men det känns att Pratchett inte har fått in rutinen ännu, varken på sitt språk eller berättandet. Boken handlar om en misslyckad trollkarl Rincewind som ofrivilligt blir guide åt skivvärldens förste turist, Twoflower. Man får sedan följa deras äventyr där de möter hjältar, drakar och gudar.
Ingen favorit men ok.

Julkonsert

Det har tagit ett tag för julstämningen att infinna sig i år när det varit så milt men igår hade vi traditionsenlig julkonsert med kören i domkyrkan. Lite nervöst var det eftersom vi inte haft något riktigt genrep och Britten's stycken var svajiga in i det sista men när det väl gällde satt det. Fantastiskt nöjd är jag och under konserten smög sig julkänslan faktiskt på. Vi fick fina recensioner också men lite besvärligt var det med harpan som hade en tendens att hamna i otakt. Tur att publiken inte verkade uppfatta det.

Nu är jag nyss hemkommen från julavslutning med rytmiken då vi åt julbordsknytis tillsammans och nu sitter jag här mumsandes på en lussekatt och ute dalar faktiskt några snöflingor. Kanske blir det jul i år med.

Night watch

av Terry Pratchett

Jag hade liksom bestämt mig för att jag inte gillade Pratchett men det visade sig att jag hade fel när jag i brist på annat läste Night Watch, den 29nde boken i serien om Skivvärlden.

Berättelsen handlar huvudsakligen om Sam Vimes som råkar ut för en tidsresa och får upptäcka hur svårt det är att ändra historia.

Jag gillade den verkligen så nu blir det till att börja från början.

Ljusbärare

Ibland krävs det inte mycket för att man ska bli glad. På bibliotekets toaletter hade någon satt upp denna lapp på spegeln i somras. Jag hittade bilden i mobilen och blev lika glad av den nu som jag blev då. 

Vi borde sprida mer glädje än vi gör. Särskilt när dagarna är mörka och grå som nu borde vi vara bättre på att vara ljusbärare.

Narcissus

Vår son har upptäckt sin spegelbild och lyckligtvis är det inget fel på självkänslan. 

Han bara äääälskar det han ser.

Adventsmys

Vi var lite sena i starten i år men igår storstädade vi och gjorde adventsfint. Vi hade makens gamla tjejgäng hemma på adventsmys på kvällen. Planen för kvällen var otroligt ambitiös. Det skulle ätas pepparkakor med ost och under tiden skulle det göras glögg och knäck samt bakas mjuk pepparkaka och lussebullar.

Till min stora förvåning gick det snabbt och effektivt men som Lina sa, "vi är ju Mc Donald's folk..." Vi fikade så där mycket så att man blir lätt illamående och när man blir erbjuden den sista knäcken kan man bara inte förmå sig att ens tänka på att äta den. Men det var mysigt och det luktade fantastiskt gott i hela huset av lussebullar och pepparkaka och glögg. Sonen höll ut i det längsta men somnade mitt i ett studs i Ericas knä.

Lasse behöver inte vänta längre

Vi har haft en otroligt mild höst. Det känns som september eller början av oktober trots att det är slutet av november. Jag klagar inte. Det är skönt att inte behöva frysa och sonen uppskattar att slippa tjocka overaller men lite konstigt känns det att vi fortfarande knappt haft frost. Naturen är lite förvirrade den med. Vårelden i trädgården har gula blommor på sina skott, Mamma och pappas ormhassel har långa hängen och vid deras trapp blommar en liten styvmorsviol, morfars rosor har knoppar och blommar om och på vägen mot stan har sälgen fått videkissar. På en av mina favoritskivor, dans med svåra steg, sjunger Lars Winnerbäck om att han väntar på en vårdag i november. Jag tror inte han behöver vänta längre.

Moment 22

Ett spännande klotter på vägen till Stockfallet. Någon tänkte så rätt men ändå så fel. Precis som många stora världsledare verkar göra. Krig för att skapa fred. Fred ända till döden?

När vi alla är döda, vem ska då njuta av freden?

En fantastisk kommun

Gång på gång tänker jag att vi bor i en riktigt bra kommun!
Det är skönt att känna så. Rätt som det är gör de något åt ett behov som jag själv har noterat. De bygger cykelvägar överallt, en gång och cykelbro över kanalen för att man ska slippa gå runt, rustar upp alla lekplatser, fixar fina blomsterarrangemang runt om i stan på sommaren, sopsortering i papperskorgarna. Bra grejer! Igår fick sonen paket på posten. Det var ett spöket Laban och ett litet kort:

"Vi vill hälsa dig varmt välkommen till världen med ett gosigt spöke, spöket Laban. Skapat av Lasse Sandberg, han som också ritat vår glada sol. Du har verkligen hittat en fin plats att starta livet på, den bästa som finns, om du frågar oss. Hoppas nu att du och din nya kompis Laban ska trivas tillsammans. Välkommen till oss! Per-Samuel Nisser Kommunstyrelsens ordförande i Karlstads kommun"

Det är klart att saker alltid kan bli bättre. Mer pengar i vården, fler lärare i skolan. I Forshaga kom ordföranden och knackade på dörren med blommor och en nalle men för att hälsa kollegans nyfödda dotter välkommen men jag tror man kan misstänka att de har lite färre nyfödda i Forshaga.

Fantastiskt ändå! Jag är så glad över att vi bor just här, med alla våra goa vänner, i vårt mysiga hus, i en så bra kommun!

Inlärningsprocesser

Vi ska ha julkonsert och göra Benjamin Brittens a Ceremony of Carols och det är en hel del inlärning som ska till innan det sitter. Man lär sig så olika, lyssna, nöta noter, sitta med pianot. Sakta men säkert går det framåt. Sonen pysslade med en annan typ av inlärning när vi hadestämrepetition. Han helt enkelt åt sina noter. Vi får väl se vems teknik som funkade bäst men börjar han sjunga deck the hall till jul så vet vi varför.

Music Maestro

Vi fick flera olika upplagor av Barnkammarboken till sonen när han föddes och i doppresent. Det är jätte bra för hur mycket man än tror att man kommer ihåg av de gamla barnsångerna så är det knappt hälften man minns. Jag trodde att när vi fick barn skulle det vara jag som stod för musiken men så har det verkligen inte blivit. Varje morgon när de gått upp sitter maken och sonen och sjunger ett tag inne i barnkammaren. Det är så mysigt att somna om på andra sidan väggen till barnsånger och sonens förtjusta pip. Just nu är favoriten "i Medelhavet".

Till att börja med handlade det om att att gå igenom låtarna i böckerna och påminna sig om hur det var de gick men nu har det allt mer börjat smyga sig in nya verser och andra versioner när maken sjunger.
Det kan vara allt från kritik mot textförfattaren:

Gubben Noak, gubben Noak
var en hedersman.
När han skulle bädda
hitta han en gädda.
Detta är en, detta är en riktigt fånig vers.

Eller nya verser som i "Törnrosa var ett vackert barn". Den slutar egentligen med:
Och alla hjärtan fröjda sig, fröjda sig, fröjda sig
Och alla hjärtan fröjda sig, fröjda sig.

men igår fortsatte den med tre verser till:
Utom Törnrosas kanske då, kanske då, kanske då.
Hon ville kanske sova mer, sova mer.


Den vackre prinsen va en skit, va en skit, va en skit
Den vackre prinsen va en skit, va en skit.


Att se bra ut är inte allt, inte allt, inte allt
Att se bra ut är inte allt, inte allt.

Och vår son är nog den enda som, på grund av syftningsfelet i orginaltexten, kommer avsluta den gamla julsången med:


Nu är glade julen slut slut slut
julegranen kastas ut ut ut
men till nästa år igen
kommer han vår gamle vän
som en zombijulgran.

Mat

Det börjar bli intressant med mat, eller i alla fall saker som finns på bordet. Den lille herrn har bara inte klurat ut vad han ska göra när han väl får smaka. Vi ska börja med gröt så får vi se om det går hem. Det vore skönt om han gillade det så att han kan äta gröt på kvällen om jag är borta.

Generna

Jag tycker att det är så fascinerande hur våra gener funkar. Jag önskar att jag förstod det bättre.

När man får barn blir det extra spännande att se vad som kommer igen och alla söker likheter mellan barnet och oss som föräldrar. Han har makens öron, men en grop på kanten av öronen som både min far och farfar har. Får han blå eller bruna ögon? Blir håret rött? Varifrån kommer de små skrattgroparna?

Men det gäller det egna arvet också. När man blir mamma förväntar sig de flesta att man ska funka precis som sin egen mamma inte minst mamma förväntade sig nog detta. Alla olikheter har bemötts med stor förvåning för vi är inte så lika. Mitt genetiska material påverkas nog av farmor till stor del. Vad gäller kroppsbyggnad är jag mycket mer lik henne än min egen lilla mamma. Nästa gång jag träffar farmor ska jag passa på att fråga hur det var för henne.

Momo eller kampen om tiden

av Michael Ende

Momo är en fantastiskt rar barnbok. Jag fick den i julklapp av min lillebror för något år sedan men har inte läst den förrän nu. Den handlar om den lilla flickan Momo som är så fantastiskt bra på att lyssna på andra människor, och så handlar den om de läskiga gråa herrarna men mest av allt handlar det om vad vi gör med vår tid, hur den tid vi sparar när vi stressar är tid vi egentligen aldrig får tillbaka och vad som är kvalitets tid och livskvalitet egentligen.

Dagens Ord

Höstpromenad

Det är helt fantastiskt vilken skön höst vi haft. Så mild och härlig. Visserligen har den varit grå men då njuter man extra av de soliga dagarna. Förra året hade snön redan kommit vid det här laget. Vi tog en härlig höstpromenad i solen med maken när han skulle till jobbet. Sonen klarar sig fint med en fleeceoverall och filt och jag har inte ens tagit fram tjockjackan ännu trots att vi är en bit in i november.

Tiden rinner

För att gå hemma hela dagarna har jag slående lite tid. Den bara rinner iväg liksom. Vi hade en mysig helg när vi träffade massa folk så man är alldeles trött efteråt.

I fredags var Maria och Erik och Anna här. Vi käkade middag ihop. Det var härligt att träffas. Maria och Erik är alltid roligt att träffa men dem ser jag ofta. Anna däremot har jag inte sett sedan hon flyttade ifrån oss i våras. Nu har hon varit i Egypten och jobbat i nästan ett halvår så det var kul att se henne.

Lördag kom pappa och lillebror en sväng och åt lunch med oss, och sedan åkte vi ut och spenderade eftermiddag och kväll i Göstahult. Det var första gången sonen var där så det var kul att se att det funkar att åka. Det var dock lite för spännande så sova var inte aktuellt.

Söndag hade vi besök på lunch/fika så det har verkligen varit full fart. Tur att vi inte har så mycket i veckorna utan jag hinner hämta andan lite då.

Spontanbesök

Vid tiotiden ringde mobilen.

"Hej Mirjam! Ska du sätta på kaffepannan?"

Farmor och farfar är inte purunga längre men det hindrar dem inte från att fara och flänga. Nu tittade de in på väg hem från Danmark. Jag blev så otroligt glad att de kom förbi. Sonen satt på köksbordet och skrattade åt sin gammelfarmor både länge och väl så han verkade också tycka det var kul.

Vi drack lite kaffe och pratade och sedan åkte de vidare. Det var inte förrän de åkt som jag kom på att jag inte ens visat dem Arvids rum. Jag blev bara så förvånad och glad över att ha dem här.

Haklappar

Sonen är ett egenproducerat litet vattenfall. Han tävlar med vår dregel-katt och dreglar så allt bli blött. Han tuggar på allt han kan komma åt också så vi funderar på om det redan är tänder på g. Det stod i alla fall klart och tydligt att det behövdes fler haklappar eftersom vi får byta dem minst tre gånger om dagen. Jag köpte några men de kostar ca 40 kr för en liten trekantig tygbit med en tryckknapp så då slog snålheten till och jag sydde ett gäng av tyg jag fick över när jag sydde ammningskläder. Jag är inte klar ännu men har gjort några. De vita blev lite tråkiga så de målade jag på. Jag använde flytande textilfärg på burk från Panduro och materialet i haklapparna är vanlig bomullstrikå.

 Jag lånade illustrationen från en av sångböckerna sonen fick i doppresent. 

Sången är vem kan segla förutan vind? 

 Denna har jag inte målat. Det är bara tyget som det är men jag försökte pricka en av blommorna. 

På denna målade jag Pippi-tröja-mönster. Jag tror det är från filmen med Pippi på de sju haven som det blev Pippitröja av tröjorna med detta mönster. Förmig är det farfars tröjor för jag hade en som jag älskade och som jag fått efter mammas farfar. 

Detta blev en favorit. En liten Palestinasjal. Mönstret är målat och tofsen är knuten av broderigarn och fastsydd efteråt.  

Tyget var randigt från början så jag bara sydde på den lilla vita rutan och målade i siffrorna.

Älgbiffar

Vi fick älgfärs av mina svärföräldrar och det finns få saker som är så goda så här på höstkanten som älgfärsbiffar med svampsås. De improviserade biffarna blev riktigt saftiga och goda. Jag serverade dem med trattkantarellsås och hasselbackspotatis. Vill man kan man slänga på en klick lingonsylt också.

3 msk skorpmjöl
1 ½ dl grädde
1 gul lök
3 msk äppelmos
1 ägg
1 msk viltfond
1 msk hackad färsk rosmarin
stötta enbär
grovmalen svartpeppar
salt
1 kg älgfärs

Blöt upp skorpmjöl i grädden. Låt svälla i 10 min.
Finhacka eller riv löken.
Tillsätt äppelmos, ägg, fond och kryddor i grädden och skorpmjölet. Blanda väl.
Rör i köttfärsen och rör runt ett tag tills smeten är ganska slät.
Stek ett litet smakprov och krydda mer efter smak och behov.

Dagens ord

Krispig

Ett adjektiv som betyder frasig, spröd elller knastrig

Krispig är ett trevligt ord. Jag har en fantastisk kollega som jag verkligen ser upp till. Hon presenterade sig som krispig i en grupp vi hade tillsammans och det gjorde liksom ordet bara bättre. Men idag var det hösten som var krispig. Vi har haft en mild höst och inte mycket frost men jag tycker om känslan när luften är hög och klar och det ligger ett tunt islager på allt. Hela världen blir liksom lite krispig.

Spruta

På tremånaderskontrollen ger man de första vaccinationerna. Stackars min lilla fis. Han har ju knappt ens haft ont i magen så det var inte roligt med spruta. Han storgrät i nästan fem minuter och när han äntligen lugnat sig var det dags för nästa. Smart är han också vår lille grabb för han fattade redan när vår sköterska Karin tvättade benet att det skulle göra ont igen och började gråta. Jag hade en stor klump i halsen jag med. Alla mammor verkar tycka att det är lika hemskt. En kompis storgrät själv. Det är tur att jag inte är spruträdd som en annan väninna jag pratade med. Lyckligtvis glömmer barn snabbt och nästa är inte förrän när han är fem månader.

Ordlista

Dagens häng

I det längsta försökte jag hålla mammas busiga kattunge borta från min son. Den biter i allt som rör sig och lilleman viftar på ett ytterst inbjudande sätt för en kattunge. Lilla Simba var extremt nyfiken och tillslut gick det inte att hålla honom borta. Men det visade sig att han bara ville gosa. Han var jätte snäll och bet inte en enda gång. Han flyttade sig inte ens trots att sonen knappast låg still när han väl vaknat. Han bara låg kvar och kurrade. Synd att vår egen katt inte är lika positivt inställd till vår bebis. 

mammas födelsedags-mocka-tårta

Min mamma önskade sig mockatårta på sin födelsedag men det hade jag inget bra recept på så det blev till att improvisera. Resultatet blev riktigt lyckat men jag rekommenderar att den görs en dag i förväg så att den blir lite saftigare än vad denna blev. Måtten är ungefärliga och får anpassas efter smak.

Bottnar:
2 ägg
4 dl socker
2 dl mjölk
4 dl vetemjöl
2½ tsk bakpulver
6 msk kakao
180g smör
100 g mörk blockchoklad

Fyllning:
3 msk snabbkaffe
1 msk hett vatten
100g osaltat smör
3/4 dl florsocker
1 tsk vanlijsocker
2 äggulor

4 msk hallonsylt
1½ dl tinade frysta hallon
1½ dl vispad grädde

100 g hackad mandel
4 msk kahlua kaffelikör
1 dl vispad grädde
vindruvor, flagad choklad och/eller färska hallon

Gör så här:
Smält chokladen över vattenbad. Smält smöret och blanda med chokladen.
Vispa ägg och socker poröst. Tillsätt mjölken.
Blanda de torra ingredienserna och häll ned i äggblandningen. Blanda sist i choklad och smör.
Häll i en smörad och bröad form. Grädda i 175 grader ca 45 min. Låt svalna en stund innan du stjälper upp på ett galler.

Rör ut snabbkaffet i det heta vattnet till ett starkt koncentrat.
Rör smör, socker och vanilj smidigt.
Tillsätt kaffe och äggulor.

Vispa all grädde och ta undan en dl till garnering.

Hacka mandeln fint och blanda den med 3 msk kahlua.
Blanda 1 msk kahlua med 1 dl vispad grädde.
Dela ev vindruvor och ta bort kärnor och flaga ev choklad med en kniv eller osthyvel.

Dela den helt svalande kakan i tre bottnar.
Bre på mockakräm på en botten men spara lite till kanterna på tårtan.
Bre på grädde, sylt och hallon på andra botten.
Lägg ihop bottnarna och bre överbliven mockakräm på tårtans kanter. Lägg på mandeln på kanterna.
Spritsa kahluagrädde ovanpå tårtan och fortsätt att dekorera med ev vindruvor, hallon och/eller choklad.

Att bygga ett bebisbo

Vi funderade lite innan vi provade på det, hur är det att vara någon annanstans än hemma med en bebis? Svaret är att det går, men man får händerna fulla. Vagnen, hur mycket kläder som helst, blöjor, bilbarnstol och katten dessutom. Man kan lugnt säga att vi hade händerna fulla. En annan visdom är att julklapparna ska vara klara i november så att de kan skickas upp med bil till respektive föräldrahem. Hemma hos mina föräldrar finns ingen vagga eller spjälsäng längre men jag byggde ett bebisbo. Det blev riktigt mysigt och lillkillen sov gott. Våran lilla gosgrabb.

Mammas födelsedag

Min mamma fyllde år i år igen. För en gångs skull kunde jag vara hemma och fira henne. Det kändes väldigt roligt. Föräldraledigheten har sina klara fördelar där i att jag inte jobbar var och varannan helg. Mamma jobbade lite på förmiddagen men vi hann fira henne med frukost på säng. Sonen var på sitt soligaste humör och ännu inte avundsjuk på sin mormors presenter.

När mamma kom hem tog vi en tur i skogen och letade kantareller. Det var inte så mycket som vi väntat oss men vi fick med oss lite gula och lite trattisar och vad mamma trodde var skogschampinjon men de tordes vi inte äta förrän de kollats av en expert. Det var sonens första kantarelltur.

På kvällen kom maken också och vi myste och tittade på film. The kings speach. Förvånansvärt lite tragik för att vara drama.

Födelsedagspresent

En gång målade jag en t-shirt åt mamma. Hon hade spillt på den så jag fick måla över fläckarna. Nu är den helt utsliten så för en gångs skull önskade hon sig något som jag kunde fixa relativt enkelt. Det blev två kortärmade t-shirts och en långärmad i ekologisk bomull från H&M. Jag använde en kombination av flytande textilfärg på burk och lite tjockare färg på tub från panduro.

Den första tröjan fick ett ndebele mönster runt kragen och två pärlhönor på framsidan. På baksidan är tre fjädrar som faller från kragen nedåt ryggen.

 Den andra är långärmad och på den målade jag ett baobab träd som sträcker sig upp på sidan både fram och bak. Baobaben fick guldlöv, det har den inte egentligen men det är ju höst...

Den sista tröjan var en typisk mamma-tröja. Den fick svamp och lingon på sig. En karljohan och fyra kantareller. Det var roligt att måla tröjor med färg och pensel igen. Det var länge sedan. Det har mest varit textilpenna på sista tiden. Jag kanske rent av ska göra en tröja eller två till mig själv. Ammningsvänliga förstås.

Ellie-fanten

Vår son har fått en liten tremänning. Hon heter Ellie men kallas kokoskorven. Varför har jag fortfarande inte fått klarhet i men jag tog mig äntligen i kragen och gjorde färdigt hennes present. En ekologisk bommullsbody från H&M (de har verkligen de billigaste baskläderna och helt ok kvalitet) som jag målade en ellie-fant på. Jag lånade illustrationen från en bok sonen fick med sången "En elefant balanserade..."

Linslus

Dop

Vi håller alldeles för mycket privat i Sverige. "Uppvaktning undanbedes" läser man ofta i samband med att någon fyller jämt. För mig är det självklart att har man något att fira så gör man det stort så att så många som möjligt får vara med och dela glädjen. Jag firar alltid min födelsedag med stort bullkalas, vårt bröllop var en trestegsraket med massa underbara människor och nu senast hade vi sonens dop.

Vi funderade länge på hur vi skulle bjuda in, ringa, inbjudningskort men tillslut gjorde vi en öppen facebookinbjudan. Alla som ville fick komma helt enkel och det blev en härlig blandning människor, arbetskamrater, vänner, familj, gamla kids och klasskamrater. Vi hade en jätte fin dopgudstjänst tillsammans i kyrkan där jag jobbar. Präst var en av mina närmsta vänner som också vigde oss. Det kändes fantastiskt att se att vi har så många runt oss som bryr sig om oss och vill dela glädjen med oss.

Massa fina presenter fick han också lilleman. Det var av sekundär betydelse men roligt för honom att ha som minne.

Babyrytmik

Äntligen har terminen dragit igång! Jag har varit lite rastlös här hemma men idag var vi på första träffen för babyrytmik. Det verkar vara en mysig grupp och Kerstin har ett så bra upplägg! Hon har ju hållit på med detta sedan 80-talet så hon har ju rutin. Sonen gillade det verkligen också. Han skrattade och log nästan hela tiden trots att han fortfarande tampas med snuva efter förkylningen.

Smakprov på vad Kerstin gör

Dopklänning

 När jag var 14 år kom vi hem på sommaren och jag skulle konfirmeras på internatläger på Dömle. Jag hade inte mycket tid på mig innan och sprang hela Uppsala runt och letade klänning. När jag tillslut fann den var det en lång, vit klänning i krossad sammet från Indiska. Jag älskade den men har inte använt den sedan dess. Därför tyckte jag att det nu var dags att låta den gå vidare.

Jag klippte den i småbitar och sydde en dopklänning av den istället. För att inte ha något mönster blev det riktigt bra. Enda missen som jag upptäckte när klänningen väl kom på var att tryckknapparna, som jag sytt i under en vakmorgon runt femtiden, hamnat snett så att nederkanten blev ojämn men så fick det vara.

Och mot all förmodan blev den klar i tid.

Jag tog modellen av en av de knyttröjor sonen har ärvt, förkortade den så den slutade under bröstet och sydde på en lång kjol istället.

Tyget är vit, krossad sammet. Det är lite elastiskt så det ät väl inte sammet egentligen.  I midjan satte jag öglor av brodyrgarn och ett smalt, grönt sidenband i dem.

 Jag broderade blommor på som växer från fållen och upp halvvägs på kjolen. De långa har mörkgrön stjälk och de kortare lite ljusare grön. Blombladen är gröddvita, nästan beiga. I mitten sitter en stor gul glaspärla och runt om som daggdroppar sydde jag på samma sorts blå, guldskimrande pärlor som jag hade på min brudklänning.