Så här när året närmar sig sitt slut brukar alla göra diverse summeringar. Så här var 2009... Decenniet får man summera också nu när det snart blir 2010. Man ska göra listor med de viktigaste händelserna så jag ska inte vara sämre. Man kan göra mycket annorlunda nära man ser tillbaka. Ibland undrar jag vad som hänt om och men och så men i slutändan skulle jag nog inte velat ändra på saker och ting. Här är mina top 10 händelser under decenniet:
1. En fest på liberala ungdomsexpeditionen 8 september 2000
2. En sjudundrandes dag den 2 augusti 2008
3. En middag på Sjätte tunnan i Gamla stan den 8 augusti 2006
4. Flyttade till fagottgatan v. 9 2002
5. Flyttade till Sverige och till Karlagatan i augusti 2000
6. Vi blev med gudbarn i augusti 2005
7. Augusti 2003 började jag jobba som församlingspedagog
8. Studenten 6 juni 2002
9. 14 januari 2008 fick jag goa sötsystrar
10. Kontraktsskrivning i november 2009
onsdag 30 december 2009
lördag 26 december 2009
Juldagen
På julnatten var vi med på midnattsmässa i Fryksände. Kyrkan var upplyst av levandeljus överallt och utanför gnistrade snön. Lillebror sjöng o Helga Natt som postludium och gjorde det med bravur. Jag får gåshud bara av att tänka på det. Han börjar bli riktigt duktig min lille lillebror.
Vi fick ångande het glögg när vi kom hem.
Sen frukost, te, mammas risgrynsgröt och skinksmörgås till frukost.
Vi tog en promenad på förmiddagen och det är alltid spännande att promenera med herrarna Öberg. En helt vanlig promenad förvandlas lätt till ett smärre krig... Men det var mysig att vara hemma lite. Det är sällan jag känner att jag verkligen kopplar bort jobb, skola och stress men största delen av jul så kunde jag göra det.
Vi delade ut klappar på kvällen. Jag fick en fiol. Jag köpte den på loppis i somras men mamma har fått den lagad så kanske ska jag börja spela igen. Jag är rädd att fingrarna int kommer att hitta tillbaka och jag var inte så duktig till att börja med men sju år... något måste ju finnas kvar.
Vi fick ångande het glögg när vi kom hem.
Sen frukost, te, mammas risgrynsgröt och skinksmörgås till frukost.
Vi tog en promenad på förmiddagen och det är alltid spännande att promenera med herrarna Öberg. En helt vanlig promenad förvandlas lätt till ett smärre krig... Men det var mysig att vara hemma lite. Det är sällan jag känner att jag verkligen kopplar bort jobb, skola och stress men största delen av jul så kunde jag göra det.
Vi delade ut klappar på kvällen. Jag fick en fiol. Jag köpte den på loppis i somras men mamma har fått den lagad så kanske ska jag börja spela igen. Jag är rädd att fingrarna int kommer att hitta tillbaka och jag var inte så duktig till att börja med men sju år... något måste ju finnas kvar.
Julafton
Det är inte ofta vi får en vit jul i klimatförändringens allt grönare vintrar men året bjöd på tätt snöfal som bäddade in allt i ett allt tjockare duntäcke. Med barnslig förtjusning spenderade vi förmiddagen i pulkabacken tills vi var för blöta och trötta för att fortsätta då byggde vi en gnistrande snölykta att lysa upp vintermörkret. Det kom ingen tomte i år, något som grämer mig lite. Nästa år ska det hela planeras lite nogrannare. Även om de stora barnen inte längre tror på tomten så hör det till och de yngre ska definitivt få det.
tisdag 22 december 2009
Julkorten postade
Vi är familjen Hedenhös, i alla fall känns det så. Det är den äldre generationen födda i början på 1900 talet fram till och med fytiotalisterna som skickar julkort, och så vi. Det är ett gigantiskt projekt för varje år ska det vara något nytt och kul som skickas iväg. Lyckligtvis har vi bantat ned listan lite så vi inte skickar till så många som vi gjort förr.
Årets julkort blev en tomte i röd och vit filt mot en blå bakgrund med embossad stjärnhimmel. Som extra dekoration knöt vi runt med en tråd med lite röda pärlor på. Korten skrevs med guld och svart penna.
Nu bär färden av norrut mot Sunne och Torsby. Fille var här i morse och hämtade ett lass klappar till Torsby men jag har kvar en rejäl laddning här som jag inte begriper hur jag ska få med mig. Snart är det jul. Idag är dan före dan före dopparedan.
Dagens outfit
Scarf och vita knästrumpor från indiska, stickad tröja från Hm över jeanstights. Röda stövlar till blir finemang.
måndag 21 december 2009
Packat och Klart
För första gången i mitt liv har jag köpt en gran. Den efterhängsna, vindögda och på det hela taget ganska skrämmande granförsäljaren till trots köpte jag en söt liten gran på torget. Vi pyntade den med istappar och änglar i glas från Orrefors och röda kulor. Gustaf satt i vår gamla ljusslinga och stjärnan.
Nu står den här så grön och fin och doftar skog. Synd att man inte kan bevara doften av gran, varm lackstång och levandeljus att nosa lite på när man känner sig nere. Det finns få saker som luktar så gott som det.
Litet bo jag sätta vill...
Vi har köpt hus.
Efter ganska exakt ett år av intensivt tittande fick vi slutligen tag på något som passade oss. Vi fick ett specialerbjudande och skrev kontrakt för kanske en månad sedan.
Det känns otroligt spännande. Huset är friskt och det är inget vi måste reparera eller så med en gång utan det är bara att flytta in i slutet av maj när vi får tillträde. Nu hoppas vi bara att allt rullar på och funkar tills dess.
Huset är på 153 kvadrat och är ett helt vanligt 1.5 plans hus på kronoparkens villaområde. Tomten är friköpt och gränsar till ett annat yngre par som varit med i kören tidigare. Det kan nog bli bra tror jag.
180 000 fattigare är vi dock och om några månader kommer banken äga våra liv.
Efter ganska exakt ett år av intensivt tittande fick vi slutligen tag på något som passade oss. Vi fick ett specialerbjudande och skrev kontrakt för kanske en månad sedan.
Det känns otroligt spännande. Huset är friskt och det är inget vi måste reparera eller så med en gång utan det är bara att flytta in i slutet av maj när vi får tillträde. Nu hoppas vi bara att allt rullar på och funkar tills dess.
Huset är på 153 kvadrat och är ett helt vanligt 1.5 plans hus på kronoparkens villaområde. Tomten är friköpt och gränsar till ett annat yngre par som varit med i kören tidigare. Det kan nog bli bra tror jag.
180 000 fattigare är vi dock och om några månader kommer banken äga våra liv.
fredag 18 december 2009
Dagens ord
Dagens ord är:
prat-och-sång-stund oftast kallat Julbön
I morse klockan sju infann jag mig i Domkyrkan för att med några körsystrar sjunga på Rotarys julbön. Eller ja, de var väl lite för sekulariserade och måna om sina eventuella religionsskygga humanister för att kalla det julbön trots att man sjöng psalmer, pratade om Gud och läste välsignelsen på slutet. De kallade det "prat och sångstund"... men det var en julbön. Vi fick för övrigt kommentaren att vi sjöng mycket bra för att vara så tidigt på morgonen.
prat-och-sång-stund oftast kallat Julbön
I morse klockan sju infann jag mig i Domkyrkan för att med några körsystrar sjunga på Rotarys julbön. Eller ja, de var väl lite för sekulariserade och måna om sina eventuella religionsskygga humanister för att kalla det julbön trots att man sjöng psalmer, pratade om Gud och läste välsignelsen på slutet. De kallade det "prat och sångstund"... men det var en julbön. Vi fick för övrigt kommentaren att vi sjöng mycket bra för att vara så tidigt på morgonen.
Och så kom vintern
Så slog kylan till och snön kom tillsist.
Näsan fryser och det nyper i kinderna. Men visst är det skönare än det eviga novembermörkret som började med sitt rusk och regn redan i oktober. -10 känns mer rätt för december än +10 som vi haft hittills.
Det första som slog emot mig
var inte den bitande kylan som stack som nålar i kinden.
Det var doften, av snö.
Blinkande lyktor och blixtrande blad.
Ett fyrverkeri av gnistor, en kaskad av eldflugor som dansar efter plogen
Så lägger de sig och dör på den isande asfalten
Jag upptäcker dock att jag har ett trängande behov av en vinterjacka. Det upptäcker jag varje år men lyckas aldrig riktigt göra något åt det. Finns det inga snygga, bra jackor under tusenlappen!? Jag intalar mig själv att detta året kommer det säkert finnas bra jackor kvar på mellandagsrean och inte bara storlek 34 och 52. Säkert...
Jag var ut till min praktikplats och tittade på treornas julmusikal som jag varit med och skrivit. De väntade lydigt på sina platser tills någon väl tyckte att nu var det dags att börja. Så drog de igång musikalen på eget initiativ, trots att musiker och två huvudpersoner saknades... Men det var hög julstämning i gympasalen.
Såhär första dagen på jullovet ska jag ned till stan och köpa de sista klapparna. Julkorten ska pyssls färdigt och skrivas under helgen. Klappar ska slås in och lackas. Sillen ska läggas in och jag ska baka julgodis. På söndag har pappa lovat att hjälpa mig få hem en gran och snart är det julafton.
Näsan fryser och det nyper i kinderna. Men visst är det skönare än det eviga novembermörkret som började med sitt rusk och regn redan i oktober. -10 känns mer rätt för december än +10 som vi haft hittills.
Det första som slog emot mig
var inte den bitande kylan som stack som nålar i kinden.
Det var doften, av snö.
Blinkande lyktor och blixtrande blad.
Ett fyrverkeri av gnistor, en kaskad av eldflugor som dansar efter plogen
Så lägger de sig och dör på den isande asfalten
Jag upptäcker dock att jag har ett trängande behov av en vinterjacka. Det upptäcker jag varje år men lyckas aldrig riktigt göra något åt det. Finns det inga snygga, bra jackor under tusenlappen!? Jag intalar mig själv att detta året kommer det säkert finnas bra jackor kvar på mellandagsrean och inte bara storlek 34 och 52. Säkert...
Jag var ut till min praktikplats och tittade på treornas julmusikal som jag varit med och skrivit. De väntade lydigt på sina platser tills någon väl tyckte att nu var det dags att börja. Så drog de igång musikalen på eget initiativ, trots att musiker och två huvudpersoner saknades... Men det var hög julstämning i gympasalen.
Såhär första dagen på jullovet ska jag ned till stan och köpa de sista klapparna. Julkorten ska pyssls färdigt och skrivas under helgen. Klappar ska slås in och lackas. Sillen ska läggas in och jag ska baka julgodis. På söndag har pappa lovat att hjälpa mig få hem en gran och snart är det julafton.
måndag 14 december 2009
Mardrömmar
Jag drömmer aldrig mardrömmar, eller ja, ibland drömmer jag att jag tappar tänderna. Freud menar att det har att göra med presatationsångest men det kan väl aldrig stämma in på mig...
Hur som helst har jag hittat något som kommer att förfölja mig resten av livet. Så jag ville bara dela. Det är alltså fullt möjligt att så till den grad förstöra en bra låt att den kan ge men för livet.
Hur som helst har jag hittat något som kommer att förfölja mig resten av livet. Så jag ville bara dela. Det är alltså fullt möjligt att så till den grad förstöra en bra låt att den kan ge men för livet.
Tiden rullar som det heter
Nu var det länge sedan jag gjorde något inlägg.
Tiden rullar som det heter och försvinner i en svindlande hastighet och ett virvel av adventsljus och lusselinnen.
Lägenheten luktar vagt av Buxbom av luciakransen och jag har fortfarande stearin under naglarna. Igår gick vi lucia för en publik på ca 8000. Jag tror de var där för Sissel och inte för min skull men man kan ju önsketänka.
I huvudet snurrar julklappslistor och personer som inte borde vara där.
Innan vintern är slut ska jag har lärt mig koka gröt och kola.
Första snön som ligger kvar faller sakta som florsocker utanför fönstret såhär dagen efter lucia.
Tiden rullar som det heter och försvinner i en svindlande hastighet och ett virvel av adventsljus och lusselinnen.
Lägenheten luktar vagt av Buxbom av luciakransen och jag har fortfarande stearin under naglarna. Igår gick vi lucia för en publik på ca 8000. Jag tror de var där för Sissel och inte för min skull men man kan ju önsketänka.
I huvudet snurrar julklappslistor och personer som inte borde vara där.
Innan vintern är slut ska jag har lärt mig koka gröt och kola.
Första snön som ligger kvar faller sakta som florsocker utanför fönstret såhär dagen efter lucia.
onsdag 18 november 2009
Dagens ord
Fågelrök - substantiv, en stor fågelflock som flyger på stort avstånd så att inte individuella fåglar kan urskiljas utan det snarare ser ut som ett rörligt rökmoln. (Myntat av en kille i trean på praktiken)
Bekantskaper
Ibland vrider sig livet på ett lustigt sätt och människor man nästan glömt dyker upp i oväntade sammanhang.
En pojke jag kände när jag var fjorton spelade fiol precis som jag. Vi dansade tryckare till Titanic låten varje gång den spelades fast jag var kär i en annan. Vi levde tätt ihop i närmre en månad. Sov i vindskydd, pratade om livet, skrattade och grät ihop.
Sedan konfirmerades vi och jag träffade honom inte på ytterligare tolv år.
Igår stod han bara där. På körövningen. Lite mindre hår på huvudet, lite mer i ansiktet. Jag haffade honom när vi repat klart.
Jag - Du och jag har dansat tryckare till Titanic
Han - Jaså, närdå?
Jag - Dömle 98
Han lite drömmande - Det var tider det.
Vissa saker sätter spår. Vissa människor hinner upp en. Ibland kröker sig livet om sig själv och man hinner liksom ikapp sig. Det är skönt att fånga de stunderna och vara kvar där ett tag, i fjortonåringen på konfirmationslägret där livet var något man levde inte bara summan av de dagar som passerar. Jag tror hon kan ha mycket att lära den stressade tjugosexåringen som knappt hinner med sig själv.
En pojke jag kände när jag var fjorton spelade fiol precis som jag. Vi dansade tryckare till Titanic låten varje gång den spelades fast jag var kär i en annan. Vi levde tätt ihop i närmre en månad. Sov i vindskydd, pratade om livet, skrattade och grät ihop.
Sedan konfirmerades vi och jag träffade honom inte på ytterligare tolv år.
Igår stod han bara där. På körövningen. Lite mindre hår på huvudet, lite mer i ansiktet. Jag haffade honom när vi repat klart.
Jag - Du och jag har dansat tryckare till Titanic
Han - Jaså, närdå?
Jag - Dömle 98
Han lite drömmande - Det var tider det.
Vissa saker sätter spår. Vissa människor hinner upp en. Ibland kröker sig livet om sig själv och man hinner liksom ikapp sig. Det är skönt att fånga de stunderna och vara kvar där ett tag, i fjortonåringen på konfirmationslägret där livet var något man levde inte bara summan av de dagar som passerar. Jag tror hon kan ha mycket att lära den stressade tjugosexåringen som knappt hinner med sig själv.
onsdag 11 november 2009
Klackar
Dagens ord: Klackar (verb)
Ni vet det där klapprande ljudet som skor med hård sula skapar när man går på hårt underlag, det har fått ett namn: "Klackar".
Användningen myntades av en tjej i trean på min praktikplats i exemplet: "Det klackar verkligen om dig när du går."
Ni vet det där klapprande ljudet som skor med hård sula skapar när man går på hårt underlag, det har fått ett namn: "Klackar".
Användningen myntades av en tjej i trean på min praktikplats i exemplet: "Det klackar verkligen om dig när du går."
söndag 8 november 2009
Pappa
Idag är det fars dag.
Jag tog en sväng hem till pappa som var gräsänkling när mamma var i Arvika.
Vi tog sovmorgon och långfrukost. Tog bilen in till Sunne och handlade middagsmat. Min älskade pappa har utmärkt smak. Han tycker om samma smaker som jag...
Sedan gjorde vi julmarknaden på Mårbacka. Min älskade pappa är lite fåfäng, som jag, och gick i rock och lågskor i den ofrånkomliga geggan. Jag tog kängor vis av att ha gjort exakt samma misstag året innan. Min pappa är en utmärkt pedagog. Jag är också pedagog. Man lär av egna misstag...
Jag var godissugen men min älskade pappa hade redan stoppat min jackficka full med choklad i smyg så jag fick köpa lite godis till honom istället.
Min älskade pappa är min idol och förebild. Han börjar få grått skägg men han är busig och har skrattrynkor och glitter i ögonen.
torsdag 5 november 2009
Lasse
Visst går man i perioder i förhållanden där man växer ifrån varandra bara för att sedan hitta tillbaka till varandra. Så är det med mig och Lasse. Helt ovetande från hans sida förstås.
När han blev äldre förändrades hans uttryck och den radikala samhällskritiska skärpa som fanns tidigare byttes ut mot ett medelålders lagom i stabilt förhållande, något jag i mina tidiga tjogo inte kunde riktigt relatera till.
Igår stod han inför en publik i Karlstad som utan uppehåll ropade hans namn och höjde honom mot skyarna. En blyg Lasse sa efter tredje låten att: "Jag tänker ofta att jag borde prata mer mellan låtarna... men jag kan inte" Så spelade han istället en gammal favorit. Det är inte lätt att vara musiker och ha svårt att prata inför folk.
Lars har låtit håret växa sedan senast jag såg honom och jag har blivit äldre. När han spelade "Om du lämnade mig nu" fram mot konsertens slut hade jag hittat något jag kunde relatera till igen. Kanske har jag vuxit ikapp honom.
söndag 1 november 2009
Höst
Jag är tudelad. Samtidigt som det är jobbigt och det blir kallare och det är mörkt och hösten kryper på mig som en influensa med vintern i hasorna med sin kyla ända in i märgen och stela fingrar så kan jag inte hjälpa att jag blir barnsligt förtjust.
En trettio minuters promenad till Rud tar dubbelt så lång tid eftersom jag bara inte kan låta bli att sparka i alla lövhögar. Gode Gud låt mig aldrig bli så gammal eller stressad att jag glömmer nöjet med att sparka i lövhögar. Löven ligger nu som en gul-brun-orange ryamatta från sjuttiotalet och knappt ett enda hänger kvar på träden. När man sparkar i dem fylls näsborrarna av mustig jordlukt som blandas med den krispiga doften av kommande snö. När den till sist faller fångar jag flingorna med munnen och låter dem smälta på min tunga.
Allhelgona har passerat och gett oss en knuff in i november. Det glimmar fortfarande av flämtande ljus bland granriskransar på kyrkogården. När vi kom hem, stela i fingrar och rosiga om kinderna tände vi ljus i köket, värmde glögg, åt ost och nybakt varm mjuk pepparkaka.
fredag 30 oktober 2009
"Vad är en vänskap"
Jag tycker att det där med vänskap är svårt ibland.
Jag är dålig att hålla kontakten. En vänskap som betydde mycket förstörde jag genom att inte höra av mig nog ofta. Jag tror i alla fall det var vad som hände. Eller så växte vi ifrån varandra ett tag men håller sakta på att hitta tillbaka igen, kanske inte till vad vi hade men i alla fall till något som har en god grund.
Vissa som jag upplevde att jag var väldigt nära har jag ingen kontakt med längre. Andra kan man inte pratat med på flera år och när man ses fortsätter man som om inget förändrats.
Ibland upptäcker jag att något jag själv upplevt som ett ganska ytligt förhållande upplevdes annorlunda av någon annan. Jag har bara inte förstått att jag var deras nära vän. Ibland är rollerna ombytta och jag upptäcker att någon som betyder mycket för mig inte känner samma. Jag är inte alls lika viktig i den personens liv som de var i mitt.
Men ibland, när man har riktig tur upptäcker man att man betyder lika mycket för någon annan som de betyder för en själv.
Jag skattar mig lycklig som tror att jag har några få sådana vänner som jag betyder något för, och som finns där oavsett vad men än lyckligare när jag inser att det aldrig är försent att få nya vänskaper. Ibland har jag haft lite ångest över att vi flyttade utomlands när jag var tolv och tillbaka till Sverige när jag var sexton eftersom jag tappade många vänskaper som är näst intill omöjliga att återupprätta men så träffar man ibland människor som man trivs bra ihop med, som man kan dela, skratta, och kanske också gråta ihop med. Som man vill ha kvar i sitt liv och som vill ha mig i sitt. Det, om något, gör mig glad. Rent av lycklig.
Jag är dålig att hålla kontakten. En vänskap som betydde mycket förstörde jag genom att inte höra av mig nog ofta. Jag tror i alla fall det var vad som hände. Eller så växte vi ifrån varandra ett tag men håller sakta på att hitta tillbaka igen, kanske inte till vad vi hade men i alla fall till något som har en god grund.
Vissa som jag upplevde att jag var väldigt nära har jag ingen kontakt med längre. Andra kan man inte pratat med på flera år och när man ses fortsätter man som om inget förändrats.
Ibland upptäcker jag att något jag själv upplevt som ett ganska ytligt förhållande upplevdes annorlunda av någon annan. Jag har bara inte förstått att jag var deras nära vän. Ibland är rollerna ombytta och jag upptäcker att någon som betyder mycket för mig inte känner samma. Jag är inte alls lika viktig i den personens liv som de var i mitt.
Men ibland, när man har riktig tur upptäcker man att man betyder lika mycket för någon annan som de betyder för en själv.
Jag skattar mig lycklig som tror att jag har några få sådana vänner som jag betyder något för, och som finns där oavsett vad men än lyckligare när jag inser att det aldrig är försent att få nya vänskaper. Ibland har jag haft lite ångest över att vi flyttade utomlands när jag var tolv och tillbaka till Sverige när jag var sexton eftersom jag tappade många vänskaper som är näst intill omöjliga att återupprätta men så träffar man ibland människor som man trivs bra ihop med, som man kan dela, skratta, och kanske också gråta ihop med. Som man vill ha kvar i sitt liv och som vill ha mig i sitt. Det, om något, gör mig glad. Rent av lycklig.
torsdag 22 oktober 2009
Tål damen en komplimang?
Ute är det höst. Det ligger en dimma som inte riktigt lättar eller ett duggregn som inte riktigt faller. Det smittar av sig. Dagens gråhet ligger tung över mig också. Som en våt grå filt över tankar och känslor. Något gnager i magen, det är väl egentligen inget, eller så är det allt. Jag känner mig lite sliten i all gråheten och på inget sätt sprakande och vacker utan snarare ganska tråkig, tung och lite tjockare än vanligt. Inget ser bra ut, allt är lite fel.
Så väcks jag tillfälligt ur gråheten av ett tilltal när jag står och låser upp cykeln på soltorget.
Han: Tål damen en komplimang?
Pratade han med mig? Det gjorde han nog, han tittar på mig i alla fall.
Jag: Va sa du?
Han: Jo jag sa, tål damen en komplimang?
Jag: Ja...
Han: Jag tyckte först du var Helena Bergström som stod där, skådespelerskan, och jag tänkte vad gör hon här.
Jag: Tack...
Han: Ha en bra dag
Så trampade vi iväg åt varsit håll. På cykeln hem släppte känslan av smicker. Det var kanske gråheten som smög sig på mig igen men är det verkligen en komplimang att bli misstagen för någon annan? Vill man inte bara bli sedd för den man är och höra att någon säger att man ändå är unik, fantastisk och vacker? Är inte Helena Bergström rätt gammal förresten?
Så väcks jag tillfälligt ur gråheten av ett tilltal när jag står och låser upp cykeln på soltorget.
Han: Tål damen en komplimang?
Pratade han med mig? Det gjorde han nog, han tittar på mig i alla fall.
Jag: Va sa du?
Han: Jo jag sa, tål damen en komplimang?
Jag: Ja...
Han: Jag tyckte först du var Helena Bergström som stod där, skådespelerskan, och jag tänkte vad gör hon här.
Jag: Tack...
Han: Ha en bra dag
Så trampade vi iväg åt varsit håll. På cykeln hem släppte känslan av smicker. Det var kanske gråheten som smög sig på mig igen men är det verkligen en komplimang att bli misstagen för någon annan? Vill man inte bara bli sedd för den man är och höra att någon säger att man ändå är unik, fantastisk och vacker? Är inte Helena Bergström rätt gammal förresten?
måndag 19 oktober 2009
Bomull och kolasås
Fick ett sms från lillsys för ett tag sedan där det stod "Bomull och kolasås?"
Jag konstaterade att det var en ganska spännande kombo som jag kanske ställde mig lite tveksam till beroende på hur och till vad den skulle användas.
Svaret löd "Det var ett Mirjam citat".
Lillsys har nu alla rättigheter till uttrycket som jag inte har några minnen av att ha myntat. Jag fick dock förklaringen och berättade för min kära make om sms-konversationen. Han känner mig rätt väl, bättre än jag känner mig själv uppenbarligen eftersom han inte tarvade någon förklaring alls för att genast förstå att detta är hur man känner sig i huvudet när man är riktigt trött, har sovit dåligt, jobbar för mycket och kanske är lite förkyld.
Inatt var ännu en natt när jag inte kunde sova. Tankar snurrar och när jag väl somnat vaknade jag flera gånger under natten. Idag har följdaktiligen varit en bomull-och-kolasås-dag.
Jag konstaterade att det var en ganska spännande kombo som jag kanske ställde mig lite tveksam till beroende på hur och till vad den skulle användas.
Svaret löd "Det var ett Mirjam citat".
Lillsys har nu alla rättigheter till uttrycket som jag inte har några minnen av att ha myntat. Jag fick dock förklaringen och berättade för min kära make om sms-konversationen. Han känner mig rätt väl, bättre än jag känner mig själv uppenbarligen eftersom han inte tarvade någon förklaring alls för att genast förstå att detta är hur man känner sig i huvudet när man är riktigt trött, har sovit dåligt, jobbar för mycket och kanske är lite förkyld.
Inatt var ännu en natt när jag inte kunde sova. Tankar snurrar och när jag väl somnat vaknade jag flera gånger under natten. Idag har följdaktiligen varit en bomull-och-kolasås-dag.
Självdiciplin? Kanske imorgon
Jag köpte ny dator under hösten. Det blev inte en Mac som jag funderat på men den blev ändå lite dyrare än jag tänkt mig. Men fin och det kan det vara värt när jag ska använda den dagligen. Som följd la jag lite konsumptionsbegränsningar på mig själv. Inga nya kläder under hösten och jag ska inte köpa godis. Det borde inte vara så svårt att hålla.
Ibland, på senare tid allt oftare, kan jag se mig i spegeln och inte va nöjd med hur jag ser ut. Jag har alltid varit ganska till freds med mitt utseende men det är bara att gilla läget. Jag närmar mig trettio och jag lär inte magiskt bli smalare med åren. Särskilt inte om jag tänker mig att få barn på sikt. Jag måste verkligen komma igång med någon form av träning mer än den vardagsmotion som min begränsade cykling och promenader utgör.
I skolan trillar den ena inlämningsuppgiften efter den andra in. Det bästa vore att vara förutseende och skaffa fram litteraturen redan innan kursen börjar och sedan ta i tu med läsning och skrivuppgifter lite i taget. Ha lite framförhållning och inte lämna allt till sista minuten när varken tid eller litteratur finns tillgänglig längre.
Allt detta vet jag, så hur kommer det sig att jag helt enkelt inte kan ta mig för att göra något åt det!? Jag köpte en chokladbit senast igår och en tröja idag och jag kan inte ens motivera det med att det var något jag behövde.
Jag kan för mitt liv inte heller motivera mig själv att träna och jag gör fortfarande alltid skolarbetena i sista minuten. Faktum är att jag har två arbeten som jag borde skriva just nu och jag sitter här och skriver ett blogginlägg. Jag har verkligen ingen självdiciplin! Är det något man föds med tror ni, en gen som styr det. Kanske är jag lite defekt. Kan man i så fall sjukskriva sig för brist på självdiciplin? Då kanske jag kan få något gjort...
Ibland, på senare tid allt oftare, kan jag se mig i spegeln och inte va nöjd med hur jag ser ut. Jag har alltid varit ganska till freds med mitt utseende men det är bara att gilla läget. Jag närmar mig trettio och jag lär inte magiskt bli smalare med åren. Särskilt inte om jag tänker mig att få barn på sikt. Jag måste verkligen komma igång med någon form av träning mer än den vardagsmotion som min begränsade cykling och promenader utgör.
I skolan trillar den ena inlämningsuppgiften efter den andra in. Det bästa vore att vara förutseende och skaffa fram litteraturen redan innan kursen börjar och sedan ta i tu med läsning och skrivuppgifter lite i taget. Ha lite framförhållning och inte lämna allt till sista minuten när varken tid eller litteratur finns tillgänglig längre.
Allt detta vet jag, så hur kommer det sig att jag helt enkelt inte kan ta mig för att göra något åt det!? Jag köpte en chokladbit senast igår och en tröja idag och jag kan inte ens motivera det med att det var något jag behövde.
Jag kan för mitt liv inte heller motivera mig själv att träna och jag gör fortfarande alltid skolarbetena i sista minuten. Faktum är att jag har två arbeten som jag borde skriva just nu och jag sitter här och skriver ett blogginlägg. Jag har verkligen ingen självdiciplin! Är det något man föds med tror ni, en gen som styr det. Kanske är jag lite defekt. Kan man i så fall sjukskriva sig för brist på självdiciplin? Då kanske jag kan få något gjort...
lördag 17 oktober 2009
Dagens Outfit
Dagens outfit är en härlig blandning. Raggsockor och vantar från farmor, tierra windstopper, nya vandringskängorna, haremsbyxor (med långkallingar) från Zapata och pappas gamla norska kofta.
Potatisos
Hade en spännande konversation med lillebror på facebook. Den förlöpte som följande:
Lillebrors status: nice mat. Korv, hemlagat potatisos och sallad a la karl special
Min kommentar: potatisos blir man inte fet på. Hur gör man för att bara få oset och inte potatisen liksom?
Lillebror: du kokar potatismos tills det upplöses i vattnet, sedan kyler man ångan så att det blirvatten och flytande potatis, vattnet är lättare än flytande potatis så det kan du bara försiktigt hälla av. Och där har du potatisoset kvar.
Jag: Aha. En liten fråga bara, vad flyter den flytande potatisen på om den är tyngre än vattnet?
Lillebror: den flyter på saker som är tyngre såklart
Lillebrors status: nice mat. Korv, hemlagat potatisos och sallad a la karl special
Min kommentar: potatisos blir man inte fet på. Hur gör man för att bara få oset och inte potatisen liksom?
Lillebror: du kokar potatismos tills det upplöses i vattnet, sedan kyler man ångan så att det blirvatten och flytande potatis, vattnet är lättare än flytande potatis så det kan du bara försiktigt hälla av. Och där har du potatisoset kvar.
Jag: Aha. En liten fråga bara, vad flyter den flytande potatisen på om den är tyngre än vattnet?
Lillebror: den flyter på saker som är tyngre såklart
fredag 16 oktober 2009
Mirjams blandsylt
Efter mammas 50-års fest fanns en massa bär kvar som vi tinat för att ha till bål och tårta men alla gick inte åt, så nu har jag kokat en spännande blandsylt på resten. Jag tycker inte om för söt sylt så jag skar ned på sockret.
700 g lingon
700 g svarta vinbär
600 g hallon
6 dl socker
2 krm askorbinsyra
4 krm citronsyra
Koka upp bären. Tillsätt sockret. Koka i 15 min. Blanda ut askorbinsyra och citronsyra i lite utav sylten och rör ut i resten. Ta bort skummet från toppen eftersom det är grogrund för mögel. Häll upp i rengjorda, varma burkar. Skumma av de sista bubblorna och sätt på locket.
700 g lingon
700 g svarta vinbär
600 g hallon
6 dl socker
2 krm askorbinsyra
4 krm citronsyra
Koka upp bären. Tillsätt sockret. Koka i 15 min. Blanda ut askorbinsyra och citronsyra i lite utav sylten och rör ut i resten. Ta bort skummet från toppen eftersom det är grogrund för mögel. Häll upp i rengjorda, varma burkar. Skumma av de sista bubblorna och sätt på locket.
Mamma
Min fantastiska mamma har fyllt femtio och det firade vi med en stor fest. Det var mycket roddande men också roligt att träffa alla gamla familjevänner som funnits med hela mitt liv.
Mamma skrattade och grät och var väldigt nöjd med festen.
Min födelsedagspresent till mamma var en nykomponerad visa.
Em
Innan jag visste vem jag var
A
Innan jag bars i din famn
Em
Innan min blick blivit öppen och klar
D
Hade du tänkt ut mitt namn
Sagor du läst när dag blivit kväll
Och grillat äpplen i eldens glöd
Du fångar mitt liv i mild akvarell
Du är allt jämt min trygghet mitt stöd
Ref G
Och du finns där i tårar
D
Du finns där i skratt
C Em
Ibland kanske tar jag dig förgivet
G
Men jag kan bara glädjas
D
Och tacka för att
C D A
Du har funnits med mig varje steg i livet
Du har uppmanat själen att sjunga
Och uppmuntrat kroppen till dans
Och när fötter och ben har känts tunga
Dina bärande armar fanns
Em A
När stormen kommer höj din röst
Em D
Så finns vi där hos dig
Mattila
Jag var i Mattila med med övriga blivande fritidspedagoger. Vädret var fint och platsen var fantastisk. På vår hajk över Norska gränsen fick vi till och med lite snö.
måndag 12 oktober 2009
Missförstånd
Vad kan en gift kvinna tillåta sig göra? Borde jag kanske dra på min burka och gömma mig för världen?
Jag fick ett mail efter en fest som jag kanske tolkade fel, eller tolkade rätt, i skriven kommunikation är det ju alltid svårt att veta vad den andre egentligen menar... Så jag gav ett ganska avvisande svar och hade sedan ångest i ytterligare en vecka för att personen i fråga nu hatade mig istället. Det visade sig att så inte alls var fallet men då återstod orginalproblemet, har han fattat att jag är gift och inte alls intresserad på det sättet!?
Det hela är nu avklarat och utrett... tror jag... men min huvudsakliga fundering bestod. Om jag genom mitt sätt att vara missförstås och det leder till grubblerier och komplikationer, borde jag kanske tona ned, ändra på mig? Jag är som jag är. Jag är glad och ofta utåtriktad. Jag dansar gärna och det är svårt att inte ha kroppskontakt med den man dansar med. Jag är fysisk. Jag tar ögonkontakt, pratar och skrattar med främlingar. Skickar jag signaler jag missar att jag skickar? Finns det oskrivna regler jag glömt eller helt enkelt aldrig lärt mig?
Efter att ha grubblat en vecka eller så fick jag ett smärre raseriutbrott på mig själv. Jag ser mig själv som en kvinna fullproppad med massa bra själv-ord. Självständig, självsäker, med god självkänsla och hyfsad självinsikt men så fort jag får ett litet mail eller två från en människa jag knappt känner börjar jag ifrågasätta min egen person och är beredd att vända upp och ned på allt och göra om mig.
Tough shit! Jag är den jag är. Jag ändrar inte på mig. Varför skulle jag förändra och ta bort egenskaper jag själv upplever som positiva? Varför skulle jag behärska mig när det begränsar mig!? Missförstår en eller annan mig på vägen får det stå för dem. Jag är inte sämre än att jag kan reda ut det i efterhand.
Jag fick ett mail efter en fest som jag kanske tolkade fel, eller tolkade rätt, i skriven kommunikation är det ju alltid svårt att veta vad den andre egentligen menar... Så jag gav ett ganska avvisande svar och hade sedan ångest i ytterligare en vecka för att personen i fråga nu hatade mig istället. Det visade sig att så inte alls var fallet men då återstod orginalproblemet, har han fattat att jag är gift och inte alls intresserad på det sättet!?
Det hela är nu avklarat och utrett... tror jag... men min huvudsakliga fundering bestod. Om jag genom mitt sätt att vara missförstås och det leder till grubblerier och komplikationer, borde jag kanske tona ned, ändra på mig? Jag är som jag är. Jag är glad och ofta utåtriktad. Jag dansar gärna och det är svårt att inte ha kroppskontakt med den man dansar med. Jag är fysisk. Jag tar ögonkontakt, pratar och skrattar med främlingar. Skickar jag signaler jag missar att jag skickar? Finns det oskrivna regler jag glömt eller helt enkelt aldrig lärt mig?
Efter att ha grubblat en vecka eller så fick jag ett smärre raseriutbrott på mig själv. Jag ser mig själv som en kvinna fullproppad med massa bra själv-ord. Självständig, självsäker, med god självkänsla och hyfsad självinsikt men så fort jag får ett litet mail eller två från en människa jag knappt känner börjar jag ifrågasätta min egen person och är beredd att vända upp och ned på allt och göra om mig.
Tough shit! Jag är den jag är. Jag ändrar inte på mig. Varför skulle jag förändra och ta bort egenskaper jag själv upplever som positiva? Varför skulle jag behärska mig när det begränsar mig!? Missförstår en eller annan mig på vägen får det stå för dem. Jag är inte sämre än att jag kan reda ut det i efterhand.
söndag 4 oktober 2009
Musikaliskt möte
En fantastisk upplevelse. Dans, härlig musik, otroliga musiker men för få som fick möjlighet att uppleva den. Sittningen efteråt var mysig med duktiga toastmasters, gott sällskap, fantastisk mat (efterrätten var en hel liten chokladorgasm i sig själv) och dans. Kvällens stående sång dedikeras till givaren av en välbehövlig present. Det var en vänlig gest men jag instämmer med Kraja och sjunger med i raderna:
"Aldrig nånsin må du dig inbilla
att du får mitt unga hjärta lilla
Aldrig nånsin må du dig inbilla
att du får mitt unga hjärta lilla
Du må hoppa, skutta rätt så mycket du vill
Du må hoppa skutta rätt så mycket du vill
Mitt unga hjärta hör en annan till
Mitt unga hjärta hör en annan till
Vill du ha mig får du vänta på mig
för jag har en annan här som rår mig
Han har kallat mig för käraste
och lovat allt mitt hjärta kan begära
Dans så myck du orkar
dans så mycket du vill
Dans så myck du orkar
dans så mycket du vill
Mitt unga hjärta hör en annan till
mitt unga hjärta hör en annan till"
"Aldrig nånsin må du dig inbilla
att du får mitt unga hjärta lilla
Aldrig nånsin må du dig inbilla
att du får mitt unga hjärta lilla
Du må hoppa, skutta rätt så mycket du vill
Du må hoppa skutta rätt så mycket du vill
Mitt unga hjärta hör en annan till
Mitt unga hjärta hör en annan till
Vill du ha mig får du vänta på mig
för jag har en annan här som rår mig
Han har kallat mig för käraste
och lovat allt mitt hjärta kan begära
Dans så myck du orkar
dans så mycket du vill
Dans så myck du orkar
dans så mycket du vill
Mitt unga hjärta hör en annan till
mitt unga hjärta hör en annan till"
Fantomsmärtor
Fantomsmärtor.
Det värker i rötter som inte längre finns,
som är trasiga,
uppdragna.
Det kliar i gamla ärr
som fortfarande minns
såren
och vad som skapade dem.
Röd dammig jord
Jag har försökt att börja om.
Sopa ut det röda dammet
ur mitt hjärtas vrår.
Där visste alla att jag hade rötter i Sverige.
Det var en del av mig,
av vem jag är.
De syntes tydligt.
Här ser ingen
att jag har rötter någon annanstans.
Ingen ser de långa trådarna
som grävt sig djupt ned och hittat näring
i röd dammig jord.
Sopa ut det röda dammet
ur mitt hjärtas vrår.
Där visste alla att jag hade rötter i Sverige.
Det var en del av mig,
av vem jag är.
De syntes tydligt.
Här ser ingen
att jag har rötter någon annanstans.
Ingen ser de långa trådarna
som grävt sig djupt ned och hittat näring
i röd dammig jord.
Några dagars extra sommar
Suckande av välbehag drar jag ett djupt andetag av mättad fuktig luft, tung av söta dofter som skickar välbekanta rysningar längs ryggraden. Havet är salt och flera gånger får jag bita mig i tungan för att inte orden ska slippa ut, ord som inte är sanna längre, ord som "havet här är nästan lika salt som hemma". Sydafrika har inte varit hemma på närmre tio år och ändå ligger det röd jord i djupet av hjärtat som virvlar upp när en igenkänningens fläkt drar förbi.
En vecka på Mallorca med mycket hårt arbete men också gott sällskap, bad, skratt, salt och sol lämnade mig med en hemlängtan jag trodde hade passerat.
En vecka på Mallorca med mycket hårt arbete men också gott sällskap, bad, skratt, salt och sol lämnade mig med en hemlängtan jag trodde hade passerat.
fredag 25 september 2009
Outfit
Tiden räcker inte till
Hjärtat bultar, jag andas stötvis och känner mig varm och yr där jag ligger under täcket brevid min älskling. Nej inte alls romantiskt för han sover som en stock, klockan närmar sig fyra och jag kan inte sova!
Jag har aldrig varit oroad för mitt höga tempo även om andra varit det. Det har alltid funkat. Klart att det är jobbigt när jag blir dubbelbokad och ännu jobbigare när jag är trippelbokad men jag älskar ju det jag gör så det går bra. Det rullar på.
Men de senaste veckorna har jag haft svårt att koppla bort huvudet. Jag är trött och ska sova men hjärnan bara fortsätter att snurra och varvar aldrig ned. Det kan vara de löjligaste saker jag går igång på. Ett mail jag skulle skickat eller ett telefonsamtal jag skulle ringt, ingenting som inte kan vänta till morgondagen men hjärnan liksom fastnar. Den mal på i samma hjulspår, hjärtat tar ett skutt och slänger in en racerväxel och sedan är det kört. Jag kan för mitt liv inte somna!
Varför har mitt huvud börjat göra så här mot mig! Vi har ju alltid varit sams förr. Så mycket har jag inte att göra... Det är ju skolan som är ett nödvändigt ont. Den är på heltid men tar ju inte 40h i veckan utom när jaghar praktik. Så är det jobbet på 50% som tar lite mer än 20h i veckan men som är så roligt. Så är det kören som är det jag får göra för min egen skull som kanske i snitt tar 5h i veckan. Så var det ju den där kvällskursen på 7.5 hp också. För min egen utveckling inom körledning och så. Jätte spännande och äntligen en utmaning. Det var så länge sedan jag kände att jag blev utmanad. Hmm, räknar man ihop borde det landa på 200% ganska precis.
Här om natten vaknade jag av att jag blödde näsblod. Det har jag sldrig gjort förr.
Jag har aldrig varit oroad för mitt höga tempo även om andra varit det. Det har alltid funkat. Klart att det är jobbigt när jag blir dubbelbokad och ännu jobbigare när jag är trippelbokad men jag älskar ju det jag gör så det går bra. Det rullar på.
Men de senaste veckorna har jag haft svårt att koppla bort huvudet. Jag är trött och ska sova men hjärnan bara fortsätter att snurra och varvar aldrig ned. Det kan vara de löjligaste saker jag går igång på. Ett mail jag skulle skickat eller ett telefonsamtal jag skulle ringt, ingenting som inte kan vänta till morgondagen men hjärnan liksom fastnar. Den mal på i samma hjulspår, hjärtat tar ett skutt och slänger in en racerväxel och sedan är det kört. Jag kan för mitt liv inte somna!
Varför har mitt huvud börjat göra så här mot mig! Vi har ju alltid varit sams förr. Så mycket har jag inte att göra... Det är ju skolan som är ett nödvändigt ont. Den är på heltid men tar ju inte 40h i veckan utom när jaghar praktik. Så är det jobbet på 50% som tar lite mer än 20h i veckan men som är så roligt. Så är det kören som är det jag får göra för min egen skull som kanske i snitt tar 5h i veckan. Så var det ju den där kvällskursen på 7.5 hp också. För min egen utveckling inom körledning och så. Jätte spännande och äntligen en utmaning. Det var så länge sedan jag kände att jag blev utmanad. Hmm, räknar man ihop borde det landa på 200% ganska precis.
Här om natten vaknade jag av att jag blödde näsblod. Det har jag sldrig gjort förr.
Kan man gå i väggen innan man ens hunnit fylla trettio?
måndag 14 september 2009
Skogspromenad
Tog en lång skogspromenad igår. Det var riktigt skönt. Vi var ute i närmre fyra timmar och promenerade i skogarna runt Stockfallet. Ljuset var fantastiskt så vi högg med kameror. Dock inga gummistövlar. Hade vi vetat hur blöt myren var hade vi tagit det... Några fina blider blev det i alla fall.
Natten
När dimman sänker sig med natten
När skratten blandar sig med kroppar
När golvet gungar där vi dansar
Allting skälver
Allting snurrar
Jag vill ge min röst åt natten
och åt dig om du vill dansa.
Varje fiber i min kropp
vibrerar med musiken.
Varje cell i mig vill leva
leva intensivt och fullt ut!
Är det mitt fel om du faller?
Jag har inga löften givit.
Jag rår inte över kroppen
Över dans i mina lemmar
över glittret i mitt öga
över skrattet i min strupe
som bubblar genom läppar
som är rusiga och röda
utav läppstift, liv och sången.
Jag rår inte över händer
som vilar varma på din nacke.
Jag är det som jag är.
Snälla bli inte besviken.
Utan ta det jag kan ge dig,
skratt och sällskap
dans och värme.
Men när natten gryr i mogon
vänder jag alltid hem ensam.
Hem till hjärtat som har väntat
hem till varma trygga händer.
Hem till själen som jag känner
liksom vore den min egen.
När skratten blandar sig med kroppar
När golvet gungar där vi dansar
Allting skälver
Allting snurrar
Jag vill ge min röst åt natten
och åt dig om du vill dansa.
Varje fiber i min kropp
vibrerar med musiken.
Varje cell i mig vill leva
leva intensivt och fullt ut!
Är det mitt fel om du faller?
Jag har inga löften givit.
Jag rår inte över kroppen
Över dans i mina lemmar
över glittret i mitt öga
över skrattet i min strupe
som bubblar genom läppar
som är rusiga och röda
utav läppstift, liv och sången.
Jag rår inte över händer
som vilar varma på din nacke.
Jag är det som jag är.
Snälla bli inte besviken.
Utan ta det jag kan ge dig,
skratt och sällskap
dans och värme.
Men när natten gryr i mogon
vänder jag alltid hem ensam.
Hem till hjärtat som har väntat
hem till varma trygga händer.
Hem till själen som jag känner
liksom vore den min egen.
torsdag 3 september 2009
Dagens Outfit
Tog en tur till IKEA och köpte lite småsaker. Det var överraskande varmt igår för att vara höst.
måndag 31 augusti 2009
En eloge till Riksbyggen
Här kommer en eloge till vårt bostadsbolag som gör vad de kan för att det område vi bor på ska vara personligt och trevligt på alla sätt och vis.
Jag är tacksam över att de nu tagit bort alla buskar och rabatter som katter kunde smyga i och hoppa på oskyldiga människor som råkade passera. Och som drog till sig alla möjliga otäcka djur som igelkottar tillexempel. De hade säkert spridit svininfluensa i dessa tider. På engelska heter faktiskt igelkott häck-svin (översatt alltså).
Och de fruktansvärda träden som kryllar av fåglar som väcker mig på morgonen med sitt kvittrande oljud. Sanitär olägenhet, det är vad de är! Så här på hösten byter de dessutom färg till de mest skärande färger som inte för fem öre matchar byggnaderna runtomkring, träden alltså, inte fåglarna. Så, stort tack till Riksbyggen som äntligen tar bort dem! Nu har vi dessutom ingenting som stör utsikten över vår underbart symmetriska och kubistiskt inspirerade tvättstuga. Visste ni att arkitekturen från sjuttiotalet är lika inspirernade och fräsch nu som den var för fyrtio år sedan? Inte jag heller.
Dekorationer så som omoderna lekplatser, picnic-bord och bänkar byts nu ut mot moderna granitkantade rabatter, en per port. Här hämmas inte längre effektiviteten och produktionen i vårt land av platser som främjar möten och samvaro. Ett snabbt hej i dörren när man möter sin granne, det räcker gott och väl för mig.
Allt jag nu kan önska är att det ohygieniska skogspartiet här på området jämnas med marken så är min dröm, gjord och kommer aldrig, aldrig behöva flytta härifrån!*
*Alla som inte lyckats notera ironin i detta inlägg borde kanske skämmas lite... de och Riksbyggen
Jag är tacksam över att de nu tagit bort alla buskar och rabatter som katter kunde smyga i och hoppa på oskyldiga människor som råkade passera. Och som drog till sig alla möjliga otäcka djur som igelkottar tillexempel. De hade säkert spridit svininfluensa i dessa tider. På engelska heter faktiskt igelkott häck-svin (översatt alltså).
Och de fruktansvärda träden som kryllar av fåglar som väcker mig på morgonen med sitt kvittrande oljud. Sanitär olägenhet, det är vad de är! Så här på hösten byter de dessutom färg till de mest skärande färger som inte för fem öre matchar byggnaderna runtomkring, träden alltså, inte fåglarna. Så, stort tack till Riksbyggen som äntligen tar bort dem! Nu har vi dessutom ingenting som stör utsikten över vår underbart symmetriska och kubistiskt inspirerade tvättstuga. Visste ni att arkitekturen från sjuttiotalet är lika inspirernade och fräsch nu som den var för fyrtio år sedan? Inte jag heller.
Dekorationer så som omoderna lekplatser, picnic-bord och bänkar byts nu ut mot moderna granitkantade rabatter, en per port. Här hämmas inte längre effektiviteten och produktionen i vårt land av platser som främjar möten och samvaro. Ett snabbt hej i dörren när man möter sin granne, det räcker gott och väl för mig.
Allt jag nu kan önska är att det ohygieniska skogspartiet här på området jämnas med marken så är min dröm, gjord och kommer aldrig, aldrig behöva flytta härifrån!*
*Alla som inte lyckats notera ironin i detta inlägg borde kanske skämmas lite... de och Riksbyggen
lördag 29 augusti 2009
Imagine om Lennon upplevt nollande studenter
Min stad har invaderats. Varje höst kommer de som oönskade flyttfåglar. De skränar och skitar ned och i två olidliga veckor ser man dem överallt iklädda mångfärgade overaller doftande av gångna krogrundors öl. Det är nollning igen i studentstaden.
Jag har alltid skytt dem som pesten och aldrig förstått mig på dem. De hade lika gärna kunnat vara från Mars, eller Venus, sak samma, men deras agerande och deras kultur är mig helt främmande. Jag aldrig förstått nöjet i att offentligt förnedra sig bara för att känna en flyktig grupptillhörighet. Min gemenskap finner jag på annat håll och jag föredrar att själv välja vilka jag umgås med.
Irritationen har alltså legat tung de senaste dagarna sedan terminen började men ikväll när jag vandrade hemåt genom stadsdelen som blivit min, invandrarnas och studenternas var jag lätt om hjärtat. Nattluften var sval och frisk som den blir efter ett rejält ösregn. Över Konsums parkering flöt falska skrålade toner av Lennons Imagine mot mig. Tre klart överförfriskade studenter satt på en parkbänk och väntade på sista nattbussen. En hade en gitarr som han säkert spelade bättre på i nyktert tillstånd… eller kanske inte…
”… and the world will be as one…”
Till lika delar påverkad av kvällens goda sällskap som av rödvinet, också det gott, tänkte jag att vad tusan, allt handlar ändå om gemenskap. Jag tänkte att vem är jag att fördöma andras former av gemenskap bara för att den inte passar mig? Är det inte lite väl trångsynt av mig? Jag fann att jag log och nynnade med i de knappt igenkänningsbara tonerna som nu klingade ut i den nu stjärnklara natten.
Sedan tog trion upp en ny sång. Den började: ”I’m gonna rape your mother and give your dad a high five”. Känslan av samhörighet, tolerans och gemenskap med mina studerande bröder och systrar försvann lika snabbt som min ryggtavla där jag skyndade mot lägenheten, tryggheten och den välsignade tystnaden.
Jag har alltid skytt dem som pesten och aldrig förstått mig på dem. De hade lika gärna kunnat vara från Mars, eller Venus, sak samma, men deras agerande och deras kultur är mig helt främmande. Jag aldrig förstått nöjet i att offentligt förnedra sig bara för att känna en flyktig grupptillhörighet. Min gemenskap finner jag på annat håll och jag föredrar att själv välja vilka jag umgås med.
Irritationen har alltså legat tung de senaste dagarna sedan terminen började men ikväll när jag vandrade hemåt genom stadsdelen som blivit min, invandrarnas och studenternas var jag lätt om hjärtat. Nattluften var sval och frisk som den blir efter ett rejält ösregn. Över Konsums parkering flöt falska skrålade toner av Lennons Imagine mot mig. Tre klart överförfriskade studenter satt på en parkbänk och väntade på sista nattbussen. En hade en gitarr som han säkert spelade bättre på i nyktert tillstånd… eller kanske inte…
”… and the world will be as one…”
Till lika delar påverkad av kvällens goda sällskap som av rödvinet, också det gott, tänkte jag att vad tusan, allt handlar ändå om gemenskap. Jag tänkte att vem är jag att fördöma andras former av gemenskap bara för att den inte passar mig? Är det inte lite väl trångsynt av mig? Jag fann att jag log och nynnade med i de knappt igenkänningsbara tonerna som nu klingade ut i den nu stjärnklara natten.
Sedan tog trion upp en ny sång. Den började: ”I’m gonna rape your mother and give your dad a high five”. Känslan av samhörighet, tolerans och gemenskap med mina studerande bröder och systrar försvann lika snabbt som min ryggtavla där jag skyndade mot lägenheten, tryggheten och den välsignade tystnaden.
fredag 28 augusti 2009
lördag 22 augusti 2009
Medelmåtta
Han: Jag funderar på att skriva en artikel om det medelmåttiga Sverige
Jag: *tveksamt* Vad tänkte du skriva om då?
Han: Skolan, samhället i största allmänhet
Jag: jag misstänker att det kommer vara många saker jag inte håller med om…
Han: Fast jag tycker Sverige är ganska medelmåttigt, jag är ganska medelmåttig, mitt liv är ganska medelmåttigt…
Vid det här laget hade jag redan tänt på alla fyra cylindrar och jag var så upprörd att min röst darrade utan att egentligen ha någon aning om vad det var som rört upp alla känslor. Jag var inte ens medveten om det själv förrän han stirrade på mig och sa: ”oj, du är jätte arg” ”Jag är inte arg” sa jag mellan sammanbitna tänder. ”Jo,” vidhöll han ”du är jätte arg”. Ok då, jag var kanske lite arg men visste fortfarande inte varför.
Efter att ha fått fundera lite kom jag fram till att för mig är medelmåtta något negativt. Man vill inte vara medelmåtta. Jag vill inte vara medelmåtta. Medelmåtta innebär för mig att något inte är bra nog, att det inte uppnått sitt fulla potential, något är ok men kunde vara bättre. Att vara medelmåtta är inget att vara nöjd med. Det är något negativt. När han sa att han var medelmåtta och hans liv lika så innefattar det mig, att jag är medelmåtta och mitt liv, mina val och mina förmågor…
Här är jag, en ganska vanlig student, på det absolut vanligaste programmet, med ganska många talanger som jag aldrig utvecklat och gjort något stort av och med ganska få utsikter att någonsin bli något stort. Jag kände mig ganska träffad. Jag vill inte vara medelmåtta. Jag vill vara fantastisk och unik.
Vi pratade lite om det och jag förstod att han inte laddade ordet med samma värdering som jag. Jag tyckte att ha så något han aldrig egentligen menade men det fick mig att fundera vad det egentligen är vi värderar i vårt samhälle. Vad innebär det att inte vara medel, vad är det som då räknas? Är det makt? Inflytande? Pengar? Berömmelse?
Det är sant att jag kanske skulle kunnat bli något annat än det jag är idag. Jag har en stark röst. Kanske hade jag kunnat skola mig och blivit en stor operasångerska. Kanske hade jag kunnat satsa på konsten och blivit berömd konstnär? Med den intellektuella kapacitet jag har säkert kunnat bli psykolog, forskare eller läkare om jag ansträngt mig. Jag hade kunnat engagera mig politiskt eller tjänat en massa pengar, jag betvivlar inte detta. Men det var inte vad jag ville. Jag vill måla för min egen skull och när jag har lust, inte för att jag måste. Jag vill sjunga med vänner för att det är roligt, och inte samma sånger i samma föreställningar kväll efter kväll. Jag valde istället ett jobb som aldrig kommer göra mig rik men som utmanar mig både kreativt och intellektuellt. Jag får själv bestämma vad jag gör och jag får dagligen påverka de ungdomar jag möter, följa dem en bit på vägen i deras liv, göra ett försök att hjälpa dem se det fantastiska och unika de har inom sig och vara med och forma nästa generation. Det tycker inte jag är medelmåtta. Det tycker jag är stort, fantastiskt, värdefullt unikt! Jag är inte medelmåtta!
Jag: *tveksamt* Vad tänkte du skriva om då?
Han: Skolan, samhället i största allmänhet
Jag: jag misstänker att det kommer vara många saker jag inte håller med om…
Han: Fast jag tycker Sverige är ganska medelmåttigt, jag är ganska medelmåttig, mitt liv är ganska medelmåttigt…
Vid det här laget hade jag redan tänt på alla fyra cylindrar och jag var så upprörd att min röst darrade utan att egentligen ha någon aning om vad det var som rört upp alla känslor. Jag var inte ens medveten om det själv förrän han stirrade på mig och sa: ”oj, du är jätte arg” ”Jag är inte arg” sa jag mellan sammanbitna tänder. ”Jo,” vidhöll han ”du är jätte arg”. Ok då, jag var kanske lite arg men visste fortfarande inte varför.
Efter att ha fått fundera lite kom jag fram till att för mig är medelmåtta något negativt. Man vill inte vara medelmåtta. Jag vill inte vara medelmåtta. Medelmåtta innebär för mig att något inte är bra nog, att det inte uppnått sitt fulla potential, något är ok men kunde vara bättre. Att vara medelmåtta är inget att vara nöjd med. Det är något negativt. När han sa att han var medelmåtta och hans liv lika så innefattar det mig, att jag är medelmåtta och mitt liv, mina val och mina förmågor…
Här är jag, en ganska vanlig student, på det absolut vanligaste programmet, med ganska många talanger som jag aldrig utvecklat och gjort något stort av och med ganska få utsikter att någonsin bli något stort. Jag kände mig ganska träffad. Jag vill inte vara medelmåtta. Jag vill vara fantastisk och unik.
Vi pratade lite om det och jag förstod att han inte laddade ordet med samma värdering som jag. Jag tyckte att ha så något han aldrig egentligen menade men det fick mig att fundera vad det egentligen är vi värderar i vårt samhälle. Vad innebär det att inte vara medel, vad är det som då räknas? Är det makt? Inflytande? Pengar? Berömmelse?
Det är sant att jag kanske skulle kunnat bli något annat än det jag är idag. Jag har en stark röst. Kanske hade jag kunnat skola mig och blivit en stor operasångerska. Kanske hade jag kunnat satsa på konsten och blivit berömd konstnär? Med den intellektuella kapacitet jag har säkert kunnat bli psykolog, forskare eller läkare om jag ansträngt mig. Jag hade kunnat engagera mig politiskt eller tjänat en massa pengar, jag betvivlar inte detta. Men det var inte vad jag ville. Jag vill måla för min egen skull och när jag har lust, inte för att jag måste. Jag vill sjunga med vänner för att det är roligt, och inte samma sånger i samma föreställningar kväll efter kväll. Jag valde istället ett jobb som aldrig kommer göra mig rik men som utmanar mig både kreativt och intellektuellt. Jag får själv bestämma vad jag gör och jag får dagligen påverka de ungdomar jag möter, följa dem en bit på vägen i deras liv, göra ett försök att hjälpa dem se det fantastiska och unika de har inom sig och vara med och forma nästa generation. Det tycker inte jag är medelmåtta. Det tycker jag är stort, fantastiskt, värdefullt unikt! Jag är inte medelmåtta!
torsdag 20 augusti 2009
Fantasy of a Liberary
Alltid när jag får se hur mycket jag betalar i skatt blir jag lite chockad och undrar vad pengarna går till. Jag har verkligen inget intresse av att finansiera Dr Albanskonserter som floppar eller ett migrationsverk som inte kan sköta sitt jobb på ett vettigt sätt. Något jag dock inte har några problem alls med att finansiera är små saker som sjukvård, skolor och bibliotek. Jag älskar bibliotek! Jag plöjer ju stora mängder fantasyserier. Det är en utmärkt form av verklighetsflykt som jag uppskattar. Jag älskade sagor som liten, och gör det ännu men fantasygenren är sagor för vuxna och det är ju snäppet bättre.
Jag är dock lika kräsen när det kommer till litteratur som jag är när det handlar om musik. Kan ju tyckas motsägelsefullt när jag läser fantasy eftersom många skulle mena att det tillsammans med scifi är litteraturens bottenskrap. Jag håller inte med. Precis som inom alla andra genre finns en stor variation i kvalité. Författaren måste ha ett språk som tilltalar mig, det måste vara driv i berättelsen och framför allt måste den vara nytänkande. Det finns inget som är så tråkigt som fantasyförfattare som bara följer mallen: manlig ung huvudperson, tillika ägare av ett fantastiskt magiskt föremål i tolikienvärld är ute på uppdrag att rädda världen tillsammans med klok gammal trollkarl.
Därför är alltid lika ångestladdat när jag läst allt en författare har att erbjuda och måste välja en ny som jag inte vet något om. Så jag har uppfunnit en liten lördagsritual om jag är ledig. Jag tar mig till biblioteket, lånar första boken i tre eller fyra serier, lånar dem och tar med dem ned till cafeét på bottenplan och där kurar jag ihop mig i soffan med mina böcker och läser förta kapitlet i dem över en kopp kaffe. Hittar jag något som tilltalar mig lämnar jag tillbaka övriga och lånar resten i serien.
Utfallet av min senaste lördagsritual var att jag började läsa igenom Raymond E. Feist & Janny Wurts serie men insåg snabbt att någon annan också läste dem samtidigt. Nu har vi ett ganska litet bibliotek och oftast bara ett exemplar av varje och denna någon läser betydligt långsammare än mig. Jag älskar bibliotek men måste andra människor få tillgång till dem!? Kan de inte bara finnas till för mig? Jag har betalat så mycket i böter över åren att man kan tycka att jag i alla fall borde ha finansierat fantasysektionen…
Jag fick ge upp och leta efter något annat när jag insåg att nästa del i min serie fortfarande var utlånad och skulle vara så till början av september. Där stod jag, förvirrad och vilsen i djungeln av okända författare när en riddare i glänsande rustning av dalmål frågade mig vad det var jag letade efter. ”Om du letar efter del 2, 3 och 4 är de i roboten för jag har precis lämnat in dem” ”Jaså du,” sa jag misstänksamt ”är det du som har del tre och fyra av Kriget om Rämnan också?” men som tur var, var det inte det för jag började gilla honom. Vilken lyx att ha en guide i hyllorna. När hans respektive kom presenterade han mig som sin själsfrände och jag förstod plötsligt hur människor kan träffa varandra på bibliotek…
Jag gick därifrån med en rekommenderad serie av Mårtensson och även om det inte är det bästa jag läst så är den helt ok. Tack till min okände bibliotieksguide från dalarna.
Jag är dock lika kräsen när det kommer till litteratur som jag är när det handlar om musik. Kan ju tyckas motsägelsefullt när jag läser fantasy eftersom många skulle mena att det tillsammans med scifi är litteraturens bottenskrap. Jag håller inte med. Precis som inom alla andra genre finns en stor variation i kvalité. Författaren måste ha ett språk som tilltalar mig, det måste vara driv i berättelsen och framför allt måste den vara nytänkande. Det finns inget som är så tråkigt som fantasyförfattare som bara följer mallen: manlig ung huvudperson, tillika ägare av ett fantastiskt magiskt föremål i tolikienvärld är ute på uppdrag att rädda världen tillsammans med klok gammal trollkarl.
Därför är alltid lika ångestladdat när jag läst allt en författare har att erbjuda och måste välja en ny som jag inte vet något om. Så jag har uppfunnit en liten lördagsritual om jag är ledig. Jag tar mig till biblioteket, lånar första boken i tre eller fyra serier, lånar dem och tar med dem ned till cafeét på bottenplan och där kurar jag ihop mig i soffan med mina böcker och läser förta kapitlet i dem över en kopp kaffe. Hittar jag något som tilltalar mig lämnar jag tillbaka övriga och lånar resten i serien.
Utfallet av min senaste lördagsritual var att jag började läsa igenom Raymond E. Feist & Janny Wurts serie men insåg snabbt att någon annan också läste dem samtidigt. Nu har vi ett ganska litet bibliotek och oftast bara ett exemplar av varje och denna någon läser betydligt långsammare än mig. Jag älskar bibliotek men måste andra människor få tillgång till dem!? Kan de inte bara finnas till för mig? Jag har betalat så mycket i böter över åren att man kan tycka att jag i alla fall borde ha finansierat fantasysektionen…
Jag fick ge upp och leta efter något annat när jag insåg att nästa del i min serie fortfarande var utlånad och skulle vara så till början av september. Där stod jag, förvirrad och vilsen i djungeln av okända författare när en riddare i glänsande rustning av dalmål frågade mig vad det var jag letade efter. ”Om du letar efter del 2, 3 och 4 är de i roboten för jag har precis lämnat in dem” ”Jaså du,” sa jag misstänksamt ”är det du som har del tre och fyra av Kriget om Rämnan också?” men som tur var, var det inte det för jag började gilla honom. Vilken lyx att ha en guide i hyllorna. När hans respektive kom presenterade han mig som sin själsfrände och jag förstod plötsligt hur människor kan träffa varandra på bibliotek…
Jag gick därifrån med en rekommenderad serie av Mårtensson och även om det inte är det bästa jag läst så är den helt ok. Tack till min okände bibliotieksguide från dalarna.
måndag 17 augusti 2009
Tillbaka till verkligheten
Snart är jag tillbaka i verkligheten. Jag har med skräckblandad förtjusning rälknat dagarna tills jag ska börja jobba. Det är lite som att riva på en sårskorpa eller vaxa benen. Det gör ont men är lite skönt också på något sjukt sätt.
"Så vad vill du göra imorgon då, din sista dag på semestern?" frågade min älskling när vi skulle gå och lägga oss.
"Så vad vill du göra imorgon då, din sista dag på semestern?" frågade min älskling när vi skulle gå och lägga oss.
Min sista dag på semestern. Sista.
Tänk att ett litet ord kan vara så ödesmättat.
Det är lite som en kalldusch eller ett hårt slag i huvudet.
Beslutet blev att åka till stranden oavsett väder. Förra sommaren badade jag så ofta jag kunde. Men så kom några regniga veckor och när solen vågade sig fram igen och himlen klarnade så hade den blivit höst. Det var strålande vackert men jag kände mig lurad på mitt sista. Jag vill kunna säga till mig själv att nu plockar jag de sista sensommarblommorna. Nu tar jag mitt sista dopp för sommaren. Det här är nog det sista smultronet. Det är en bitterljuv mental förberedelseprocess att sörja sommarens slut men förra året smög sig hösten på mig bakifrån och bet mig i rumpan. Jag var liksom inte beredd. Så i år har jag nogsamt sett till att inte göra om samma misstag.
Vi tog en lång skogspromenad och hamnade vid Alstern. En rejäl sommar vind blåste och skakade kaskader av björkfrön ur topparna när jag tog sommarens sista dopp. Vattnet var kallt men luften var ljum och man torkar fort när det blåser så mycket. Vi hade med en termos kaffe, smörgås och blåbärskaka och låg länge på filten på ännu solvarma klippor och läste varsin bok. På vägen tillbaka plockade jag några smultron, nästan övermogna och väldigt söta.
Jag gjorde stor sak av det, att ta ett ordentligt avsked av sommaren, göra det mesta av sista dagen på semestern. Jag är redo för hösten nu. Ge mig frostiga morgnar, klara dagar med sprakade färger och bär och svamp i överflöd! Därför känns det lite snopet att man på vädret spår en ny värmebölja så här i slutet av augusti! Är det fånigt att bli besviken över något som man egentligen samtidigt är ganska glad över?
torsdag 13 augusti 2009
Blåbärskaka
Här kommer receptet på min favorit blåbärskaka.
3-4 dl blåbär (man kan använda andra bär också)
1-2 msk sirap
potatismjöl
Smöra och bröa formen.
Sätt ugnen på 200 grader.
Rör socker och smör poröst. (Om man använder sötare bär kan man med fördel minska på både mängden socker i degen och sirapen.)
Rör ned ägget
Blanda vete, graham och vaniljsocker och blanda allt.
Tryck ut i formen.
Vänd bären i potatismjöl och häll i formen.
Ringla över sirap.
Grädda i 40 min i 200 grader.
Servera kall eller varm med glass, grädde eller vanlijsås.
1 msk smör
2 msk ströbröd
150g smör
2 dl socker
1 ägg
2½ dl vetemjöl
1 dl grahamsmjöl
1 msk vaniljsocker
2 dl socker
1 ägg
2½ dl vetemjöl
1 dl grahamsmjöl
1 msk vaniljsocker
3-4 dl blåbär (man kan använda andra bär också)
1-2 msk sirap
potatismjöl
Smöra och bröa formen.
Sätt ugnen på 200 grader.
Rör socker och smör poröst. (Om man använder sötare bär kan man med fördel minska på både mängden socker i degen och sirapen.)
Rör ned ägget
Blanda vete, graham och vaniljsocker och blanda allt.
Tryck ut i formen.
Vänd bären i potatismjöl och häll i formen.
Ringla över sirap.
Grädda i 40 min i 200 grader.
Servera kall eller varm med glass, grädde eller vanlijsås.
onsdag 12 augusti 2009
Skogspromenad
Jag tackar Gud för fenomenet med vänner som känner på sig när man har tråkigt. Jag höll på att förgås av uttråkning när telefonen ringde och inom 30 minuter hade jag sällskap. Vi tog en skogspromenad på jakt efter svamp. Att plocka svamp fyller mig med en barnslig förväntan och tillfredställelse. Det är som att gå på skattjakt. Först hittade vi inget förutom ett fåtal pudrade tofsskivlingar och några förtorkade små kantareller. Men efter ett litet tag upptäckte vi att vi stod mitt ibland dem, runt omkring oss stod stora ståtliga kantareller som guldklimpar i mossan. Vi plockade korgen full och dessutom var skogen full av blåbär. Vi repade allteftersom vi gick.
Vi tog oss ned till Alstern och blev sittande på klipphällarna med vågorna som slickade fötterna och kluckade bland skrevor och sten. Vågors stilla kluckande är bland de härligaste ljud jag vet. Det kommer högst upp i toppen där med puttret från kaffebryggaren på morgonen och ljudet av en katt som spinner. Solen värmde och det känns inte riktigt som höst men jag vet att den är påväg. Det är med en viss bitterljuv melankoli jag tar tillvara de sista dagarna i augusti. Men dagar som denna är något "som man borde ta tillvara, och ha kvar, som ett täcke under vinterkalla dar" för att citera herr Magnusson.
Plats att andas
Jag blir in i själen trött
av Stadsdjungelns asfalt.
Raka linjer av betong skär i min ryggrad,
och rutar in mig i mönster av oönskad normalisering.
av Stadsdjungelns asfalt.
Raka linjer av betong skär i min ryggrad,
och rutar in mig i mönster av oönskad normalisering.
Ge mig smaragdgrönt gräs
vått efter regnet
och träd som stäcker sina grenar
i oändligt längtan mot rymden.
Ge mig plats att andas
doft av jord
och tystnad,
förutom utom de toner
som mina egna hörselnerver skapar
Från punkt A till punkt B
Jag har ett litet handikapp. I mitt liv färdas jag hela tiden från punkt A till punkt B. Punkt A är där jag befinner mig just nu och punkt B är mitt mål för stunden, någonstans jag ska, en hållpunkt, något jag vill uppnå. Visst är det bra att vara målinriktad men ibland kan det gå till överdrift.
Om jag planerat något, eller tänkt mig att något ska bli på ett visst sätt har jag svårt när det förändras, när det inte går som jag tänkt. Jag är inte ett kontrollfreak, inte riktigt. Jag har inga problem med att vara flexibel… om flexibiliteten är inplanerad. Det är helt ok att ta omvägar om man säger att man kanske kommer göra det. Men om vi är ute och åker längdskidor och har tittat på kartan och planerat att fika i vad som ser ut som en sänka där det borde finnas en lite bäck med vatten till kaffe och förhoppningsvis lä för vinden så ska vi banne mig fika där också. Det var punkt B. Jag skiter högaktningsfullt i om sänkan var igensnöad, vinden snålblåste och det inte fanns någon bäck så långt ögat kunde nå.
Jag har ett litet handikapp. Jag förvandlas till en obstinat treåring när någon flyttar mina B-punkter.
Livet tar generellt inte hänsyn till mitt behov av fasta punkter i tillvaron. Jag inser att jag inte heller kan förvänta mig det. Jag jobbar hårt för att inse att ibland blir det inte som jag tänkt. Ibland blir det sämre men ganska ofta blir det bättre.
I födelsedagspresent fick vi biljetter av mina föräldrar för att gå och se Västanås teater Kalevala. Planen var att ta bussen som var framme i Sunne 17.30, teatern började 18.00 så det borde vara lagom att gå av i Rottneros, köpa program och gå och sätta sig. Det skulle också ge oss gott om tid att fixa en picnic, ordna lite saker i stan och jag skulle hinna ligga på stranden och bada någon timma innan vi åkte. Det var en perfekt plan, en utomordentlig B-punkt om inte det varit för att bussen gick på östra sidan Fryken och skulle aldrig gå förbi Rottneros. Irriterad insåg jag att vi skulle få ta tåget kl 14 och vänta jätte länge vid berättarladan. B-punkten var rubbad.
När vi kom fram sken solen. Det var strålande väder och varmt. Jag plockade hallon längs vägen som vuxit i skuggan och var söta men svala i munnen när tungan krossade dem mot gommen. Vi gick in i Rottneros Park när vi ändå hade tid över. Vi strövade i blomsterträdgården och sökte oss ned mot vattnet till delar av parken vi aldrig varit. Där, vid Frykens strand, fanns anlagda små pirar ut i vattnet, överväxta med gräs och blommor, och skuggade av björkar. Små bänkar var utställda här och var och vattnet var varmt i vikarna. Vi stannade hela eftermiddagen. Läste, delade tankar, klättrade i träden, gick barfota i gräset, badade och spanade ut över det glittrande vattnet. På kvällen fick vi ta del av upplevelsen som är Kalevala. Det var en fantastisk dag.
Om jag planerat något, eller tänkt mig att något ska bli på ett visst sätt har jag svårt när det förändras, när det inte går som jag tänkt. Jag är inte ett kontrollfreak, inte riktigt. Jag har inga problem med att vara flexibel… om flexibiliteten är inplanerad. Det är helt ok att ta omvägar om man säger att man kanske kommer göra det. Men om vi är ute och åker längdskidor och har tittat på kartan och planerat att fika i vad som ser ut som en sänka där det borde finnas en lite bäck med vatten till kaffe och förhoppningsvis lä för vinden så ska vi banne mig fika där också. Det var punkt B. Jag skiter högaktningsfullt i om sänkan var igensnöad, vinden snålblåste och det inte fanns någon bäck så långt ögat kunde nå.
Jag har ett litet handikapp. Jag förvandlas till en obstinat treåring när någon flyttar mina B-punkter.
Livet tar generellt inte hänsyn till mitt behov av fasta punkter i tillvaron. Jag inser att jag inte heller kan förvänta mig det. Jag jobbar hårt för att inse att ibland blir det inte som jag tänkt. Ibland blir det sämre men ganska ofta blir det bättre.
I födelsedagspresent fick vi biljetter av mina föräldrar för att gå och se Västanås teater Kalevala. Planen var att ta bussen som var framme i Sunne 17.30, teatern började 18.00 så det borde vara lagom att gå av i Rottneros, köpa program och gå och sätta sig. Det skulle också ge oss gott om tid att fixa en picnic, ordna lite saker i stan och jag skulle hinna ligga på stranden och bada någon timma innan vi åkte. Det var en perfekt plan, en utomordentlig B-punkt om inte det varit för att bussen gick på östra sidan Fryken och skulle aldrig gå förbi Rottneros. Irriterad insåg jag att vi skulle få ta tåget kl 14 och vänta jätte länge vid berättarladan. B-punkten var rubbad.
När vi kom fram sken solen. Det var strålande väder och varmt. Jag plockade hallon längs vägen som vuxit i skuggan och var söta men svala i munnen när tungan krossade dem mot gommen. Vi gick in i Rottneros Park när vi ändå hade tid över. Vi strövade i blomsterträdgården och sökte oss ned mot vattnet till delar av parken vi aldrig varit. Där, vid Frykens strand, fanns anlagda små pirar ut i vattnet, överväxta med gräs och blommor, och skuggade av björkar. Små bänkar var utställda här och var och vattnet var varmt i vikarna. Vi stannade hela eftermiddagen. Läste, delade tankar, klättrade i träden, gick barfota i gräset, badade och spanade ut över det glittrande vattnet. På kvällen fick vi ta del av upplevelsen som är Kalevala. Det var en fantastisk dag.
Visst behövs planering. Jag är en relativt organiserad person men jag begränsas av mina B-punkter. Jag törs aldrig planera eller drömma om eftermiddagar som denna i rädslan att bli besviken när det inte blir som jag tänkt men jag undrar hur mycket jag går miste om till följd av det. Jag önskar att jag kunde ta dagen som den kommer. Kanske är det tur att livet, och ibland Värmlandstrafik rubbar mina B-punkter.
tisdag 11 augusti 2009
Semester
Vi middagsbordet igår konstaterade jag att jag skulle vilja vara pensionär. Min man skakade på huvudet.
Han: Det menar du väl inte på riktigt?
Jag: Jo
Han: Jag vill aldrig bli pensionär
Jag: Varfördå!?
Han: Blabla... göra rätt för sig i samhället... blabla
Det är inte det att jag inte vill göra rätt för mig. Jag vill jobba och göra min del men jag vill ha gjort det redan. Jag tycker så mycket om att ha tid för mig själv. Tid att sitta i gräset och titta på molnen, tid sitta på ligga på stranden och känna värmen från solen och sanden under och vågornas stilla kluckande. Färgerna kommer lättare för mina ögon när jag är ledig. De flyter ut på min canvas på ett sätt de inte kan om jag tänker på annat. Orden och musiken rinner ut min penna lättare och poesin får plats i hjärtat när det inte är fyllt av jobb, stress och nästa tenta.
Jag vill ha det så jämt.
Nu ser jag med förväntan och bävan slutet på sommaren. Skola och jobb börjar inom en snar framtid. Men jag har gjort det mesta av min tid. Jag känner mig utvilad. Jag har tagit varje fin stund och legat på stranden. Jag har badat oavsett vattnets temeperatur. Jag har matat gräsänderna fast man inte får. Jag har tokdansat mig svettig i natten med älvor, satyrer och troll. Och jag har spenderat tid med goda vänner jag annars inte får möjligheta att träffa så ofta som jag skulle vilja. Här om dagen fick jag möjlighet att fira en barndomsväns födelsedag. Jag har inte många såna och de faller lätt bort när jag inte är ledig. Det känns skönt att kunna ta till vara såna stunder åtminstonde några veckor på året.
Han: Det menar du väl inte på riktigt?
Jag: Jo
Han: Jag vill aldrig bli pensionär
Jag: Varfördå!?
Han: Blabla... göra rätt för sig i samhället... blabla
Det är inte det att jag inte vill göra rätt för mig. Jag vill jobba och göra min del men jag vill ha gjort det redan. Jag tycker så mycket om att ha tid för mig själv. Tid att sitta i gräset och titta på molnen, tid sitta på ligga på stranden och känna värmen från solen och sanden under och vågornas stilla kluckande. Färgerna kommer lättare för mina ögon när jag är ledig. De flyter ut på min canvas på ett sätt de inte kan om jag tänker på annat. Orden och musiken rinner ut min penna lättare och poesin får plats i hjärtat när det inte är fyllt av jobb, stress och nästa tenta.
Jag vill ha det så jämt.
Nu ser jag med förväntan och bävan slutet på sommaren. Skola och jobb börjar inom en snar framtid. Men jag har gjort det mesta av min tid. Jag känner mig utvilad. Jag har tagit varje fin stund och legat på stranden. Jag har badat oavsett vattnets temeperatur. Jag har matat gräsänderna fast man inte får. Jag har tokdansat mig svettig i natten med älvor, satyrer och troll. Och jag har spenderat tid med goda vänner jag annars inte får möjligheta att träffa så ofta som jag skulle vilja. Här om dagen fick jag möjlighet att fira en barndomsväns födelsedag. Jag har inte många såna och de faller lätt bort när jag inte är ledig. Det känns skönt att kunna ta till vara såna stunder åtminstonde några veckor på året.
måndag 10 augusti 2009
Mormor
Min mormor är på väg bort. Hon är gammal och vilse. Det har gått väldigt snabbt, det här året som har gått. För ett år sedan minns jag att vi konstaterade att mormor började bli dement men hon hade stenkoll på det som var viktigt för henne, som relationer till exempel. Nu, bara ett år senare, blandar hon ihop min pappa med min man och kommer inte ihåg vad de heter.
Hon är en så fantastisk människa. Så rar och gullig. Hon har alltid brytt sig om, och tagit hand om andra. Det har lett till att hon varit orolig av sig men nu har hon liksom gått vilse i sin egen oro. Det finns ingen logik i den, den är på inga sätt rimlig eller rationell men den tar över hela hennes liv. Tiden har flutit ihop för henne också. Det började förra hösten. Årstider går ihop och stämmer inte för henne med det datum som almanackan visar. Hon ringde mig under ett riktigt regnoväder och sa att det nog inte var värt att vi gav oss ut i skogen för det var alldeles vitt över sjön av snö. Jag sa att det var nog inte snö, det var nog bara som det såg ut för att det regnade så hårt. Ytterst tveksamt sa hon ”tror du?” bara för att några minuter senare ännu en gång be oss att inte gå ut i snöovädret. Det var mitten av juli.
Inom mig växer en oerhörd frustration över att det fortfarande finns sjukdomar som vi inte rår på. Att det inte går att bota henne och få henne tillbaka. Man kan tycka att det borde finnas ett piller. Det finns piller till allt!
Det är sorgligt att se hur en människa försvinner. Det är oerhört smärtsamt att se min mammas sorg över en mor som inte är den samma och som vissa dagar inte känner igen mannen hon varit gift med i snart 60 år. Det kan inte vara lätt att vara mor åt sin egen mor. Det kan inte vara lätt att inte heller kunna se någon lösning.
Vad gör man med en sorg som man inte får sörja. Sorg är inte tillåtet. Min mormor är inte död. Finns det liv finns det hopp. Bull shit! Vi har inga ritualer att följa, ingen möjlighet att ta adjö, bara genomleva och hitta sätt att hantera.
Hon står omsluten av dimma
i en eka på ett hav.
Hon har inga förtöjningar kvar,
ingen livlina,
inget ankare.
Hon driver bort och inget kan hålla henne.
Hennes rädslor,
hennes oro,
är svepta runt henne som en mörk kappa.
Älvar av tid rinner genom fårorna i hennes kinder.
Förmågor rinner ur hennes händer
som timglasets sand mellan hennes smala fingrar.
Vi får stå kvar på stranden
och höra henne driva bort.
Maktlösa se henne slukas av dimman.
Vi kan inte följa henne,
Inte heller kan vi vända oss bort,
för ibland,
ibland,
lättar dimman i revor
och hon ger oss ett melankoliskt leende.
Genom salta tårar kan vi bara le tillbaka
och säga till henne att allt är bra.
Allt är bra.
Hon är en så fantastisk människa. Så rar och gullig. Hon har alltid brytt sig om, och tagit hand om andra. Det har lett till att hon varit orolig av sig men nu har hon liksom gått vilse i sin egen oro. Det finns ingen logik i den, den är på inga sätt rimlig eller rationell men den tar över hela hennes liv. Tiden har flutit ihop för henne också. Det började förra hösten. Årstider går ihop och stämmer inte för henne med det datum som almanackan visar. Hon ringde mig under ett riktigt regnoväder och sa att det nog inte var värt att vi gav oss ut i skogen för det var alldeles vitt över sjön av snö. Jag sa att det var nog inte snö, det var nog bara som det såg ut för att det regnade så hårt. Ytterst tveksamt sa hon ”tror du?” bara för att några minuter senare ännu en gång be oss att inte gå ut i snöovädret. Det var mitten av juli.
Inom mig växer en oerhörd frustration över att det fortfarande finns sjukdomar som vi inte rår på. Att det inte går att bota henne och få henne tillbaka. Man kan tycka att det borde finnas ett piller. Det finns piller till allt!
Det är sorgligt att se hur en människa försvinner. Det är oerhört smärtsamt att se min mammas sorg över en mor som inte är den samma och som vissa dagar inte känner igen mannen hon varit gift med i snart 60 år. Det kan inte vara lätt att vara mor åt sin egen mor. Det kan inte vara lätt att inte heller kunna se någon lösning.
Vad gör man med en sorg som man inte får sörja. Sorg är inte tillåtet. Min mormor är inte död. Finns det liv finns det hopp. Bull shit! Vi har inga ritualer att följa, ingen möjlighet att ta adjö, bara genomleva och hitta sätt att hantera.
Hon står omsluten av dimma
i en eka på ett hav.
Hon har inga förtöjningar kvar,
ingen livlina,
inget ankare.
Hon driver bort och inget kan hålla henne.
Hennes rädslor,
hennes oro,
är svepta runt henne som en mörk kappa.
Älvar av tid rinner genom fårorna i hennes kinder.
Förmågor rinner ur hennes händer
som timglasets sand mellan hennes smala fingrar.
Vi får stå kvar på stranden
och höra henne driva bort.
Maktlösa se henne slukas av dimman.
Vi kan inte följa henne,
Inte heller kan vi vända oss bort,
för ibland,
ibland,
lättar dimman i revor
och hon ger oss ett melankoliskt leende.
Genom salta tårar kan vi bara le tillbaka
och säga till henne att allt är bra.
Allt är bra.
tisdag 4 augusti 2009
One down resten av våra liv to go
Ett år går fort.
Vi har firat bröllopsdag.
Vi gick ut och åt, fortsatte med bio och när vi kom hem öppnade vi en flaska bubbel, tog fram ost och kex och öppnade vår bröllopskista.
Min man förstår inte alltid min förkärlek för lådor och kistor och skrin. Men det är en särskild känsla att öppna en kista eller en låda och inte riktigt veta vad som finns i den. I musikalen Kristina från Duvemåla finns en scen (Kamfer och Lavendel) där de öppnar kistan med saker som de hade med sig från sverige. Det är förknippat med minnen, nostalgi, lite vemod och en stor glädje över det man hittar. I vår kista bad vi gästerna lägga hälsningar till oss på vår första bröllopsdag. Det fanns många fina kärleksfulla hälsningar och andra saker som våra vänner lagt ned. Ett checkhäfte med presentkort på middagar, barn/katt vakt och annat från vårt värdpar, kopior på tal som hållits för oss så att vi kunde läsa dem igen och minnas, små roliga saker som de lagt ned för att glädja oss.
Det var en fin avslutning på vår dag. Inte bara för att vi fick bli påminnda om hur mycket vi älskar varandra utan också om hur många andra vi har som älskar oss.
Dagens Outfit
Halsbandet är Efva Attling och det fick jag i morgongåva av min kära man. Skorna är ett snyggt fynd men helt omöjliga att gå i.
måndag 3 augusti 2009
Adopterad
Jag vet inte hur jag la mig till med vanan men när man är äldst har man kanske ett behov av att inte vara det så jag började adopterade storasyskon. Jag adopterade den första redan när jag var åtta år och skaffade mig en storebror från Kenya. Under åren har det sedan blivit en storasyster från Uppsala, två småsystrar från Sydafrika, (en hel extrafamilj från Stockholm men de räknas inte för de är mer bonus än adopterade), och en lillebror i Karlstad. Lillebrorsan var ett undantag, egentligen adopterar jag inte småbröder för jag har redan två fantastiska bröder som jag älskar men det mest blev så. Han är en sån där som bara blir liksom min extra-lillebror. Kanske är adoptera inte ett särskilt bra uttryck. I boken jag läser just nu används tilltalet "syster i mitt hjärta" eller liknande titulering när någon är som en dotter för en trots att man inte egentligen är släkt. Det är ett fint uttryck. Att vara syster i någons hjärta eller att ha flera syskon i mitt hjärta än bara de som är födda till det känns fint.
Man kan tycka att jag inte borde ha ett behov av att adoptera fler syskon. Jag har en underbar familj som jag älskar. Jag har också gift in mig i en härlig familj som är som min egen. Men jag tror fortfarande att familjen är något som vi väljer. Vi väljer vilka människor vi tycker mycket om och vilka vi vill ha omkring oss. Min mellanbror adopterade en gång en syster och jag blev gräsligt avudsjuk till att börja med. JAG var hans syster, hans enda syster. Men vid närmre eftertanke kunde jag gilla det. Kanske är det en god vana att adoptera lite syskon. Att visa för människor som betyder mycket för en just att de gör det, att de skulle kunna vara våra systrar och bröder. Jag tror att vi ofta glömmer att visa varandra hur mycket vi bryr oss, att vi glömmer vårda våra relationer, och tar människor för givna. Syskon förlorar man inte lika lätt. Min adopterade storebror gjorde mig ledsen och vi pratade inte med varandra under flera år men han var fortfarande min storebrorbror. På något sätt har en påhittad adoption ändå varit något att falla tillbaka på nu när relationen tveksamt har börjat byggas upp igen.
För något år sedan upptäckte jag andra sidan av myntet. Jag blev själv adopterad som storasyster. Det är nästan bättre än att själv adoptera. Det är en stor heder för mig att få bli storasyster. Någonstans betyder det att jag betytt något, att någon uppskattat min knasighet och tyckt om mig, kanske till och med sett upp till mig. Min lillasyster är så lik mig i mångt och mycket (hon har tillexempel vanan att adoptera syskon...) och samtidigt ganska olik mig. Ofta gör hon mig glad, ibland lite orolig, alltid stolt. Igår bjöd hon ut mig på date för att lite försenat fira min födelsedag med picnic i museeparken på äppelmuffin och festis. Picnicen var uppdukad på en palestinasjal och kom med tillhörande ballonger och allt. Hon är fin, syster-i-mitt-hjärta, och det finns plats för fler. Kanske är det så att hjärtat växer ju fler man släpper in.
Man kan tycka att jag inte borde ha ett behov av att adoptera fler syskon. Jag har en underbar familj som jag älskar. Jag har också gift in mig i en härlig familj som är som min egen. Men jag tror fortfarande att familjen är något som vi väljer. Vi väljer vilka människor vi tycker mycket om och vilka vi vill ha omkring oss. Min mellanbror adopterade en gång en syster och jag blev gräsligt avudsjuk till att börja med. JAG var hans syster, hans enda syster. Men vid närmre eftertanke kunde jag gilla det. Kanske är det en god vana att adoptera lite syskon. Att visa för människor som betyder mycket för en just att de gör det, att de skulle kunna vara våra systrar och bröder. Jag tror att vi ofta glömmer att visa varandra hur mycket vi bryr oss, att vi glömmer vårda våra relationer, och tar människor för givna. Syskon förlorar man inte lika lätt. Min adopterade storebror gjorde mig ledsen och vi pratade inte med varandra under flera år men han var fortfarande min storebrorbror. På något sätt har en påhittad adoption ändå varit något att falla tillbaka på nu när relationen tveksamt har börjat byggas upp igen.
För något år sedan upptäckte jag andra sidan av myntet. Jag blev själv adopterad som storasyster. Det är nästan bättre än att själv adoptera. Det är en stor heder för mig att få bli storasyster. Någonstans betyder det att jag betytt något, att någon uppskattat min knasighet och tyckt om mig, kanske till och med sett upp till mig. Min lillasyster är så lik mig i mångt och mycket (hon har tillexempel vanan att adoptera syskon...) och samtidigt ganska olik mig. Ofta gör hon mig glad, ibland lite orolig, alltid stolt. Igår bjöd hon ut mig på date för att lite försenat fira min födelsedag med picnic i museeparken på äppelmuffin och festis. Picnicen var uppdukad på en palestinasjal och kom med tillhörande ballonger och allt. Hon är fin, syster-i-mitt-hjärta, och det finns plats för fler. Kanske är det så att hjärtat växer ju fler man släpper in.
söndag 2 augusti 2009
Bilder från bröllopet
Här kommer lite fler bilder från bröllopet.
Fler finns i bildspelet längst ned på sidan.
Brudföljet rymmer 
Jag utanför kyrkan i fina brudkronan i silver som lillebror smitt. 
Brudbuketten med tistlar och ormhassel, hopsnudd på en timma
Utanför Rottneros Park
Jag rockar loss med extra-lillebror
Lillebror vid midnattens eldshowBröllopsdag
Idag är det vår första bröllopsdag. Jag började morgonen med att läsa igenom min bröllopsblog från förra året. Tänkte jag kunde dela några inlägg även på denna blog. Här kommer den: en snabbresumé i bröllopsplanerande. Eller ja, inte så snabb med tanke på att inläggen är ganska långa ibland...
Tor 13 dec 2007
Jakten efter det perfekta... av Mirri @ 12:39
Visst är det väl så att vi blir uppfostrade till att inte nöja oss, vi vill ha det perfekta. Jag letar ännu efter "klicket" där jag känner att detta var precis rätt inte bara att det här är väl ok...
Nu pratar jag inte relationer utan brudklänning! Under helgen som gick befann jag mig i hufvudstaden på jakt efter den perfekta klänningen till det perfekta priset. Omöjligt säger ni... och ni har alldeles rätt! Det var ingen skillnad mot vår lilla stad i princip. Allt såg likadant ut! Med mig hade jag min lillebror som stand-in tärna och smakråd. Det tog några affärer innan han insåg att jag faktiskt ville att han skulle säga precis vad han tyckte. (Kanske har jag hunsat honom för mycket under vår uppväxt)
Jag tror att vi var runt till varenda butik med brudkläder i Stockholms innerstad. Mot slutet av dagen värkte våra ben och fötter och vid det laget hade jag tre alternativ som var OK... Den första var från Loni, en guldig klänning med empireskärning. Jag älskade dekoren över bysten men den hade puffärmar och det är bara inte jag! Dessutom var den lite väl genomskinlig och stacks... Klänning nummer två var från Garamaj. Den var på rea och hade en mycket vanlig skärning men invävt i tyget var löv som den enda dekorationen. Problemet var att den skulle behöva sys om för att passa. Den var en storlek förliten och det fanns inte mycket sömsmån. Klänning nummer tre var från Kik och en tredelad historia där jag älskade kjolen och boleron men toppen inte var perfekt. Jag vill ju inte lägga flera tusen på en top jag inte är nöjd med! Tre OK men inget "klick".
Mån 21 jan 2008
Olika fokus av Mirri @ 23:38
Hmm, jag har funderat lite över detta med dekoration. Under helgen som gick var jag ut till IKEA, detta mecka för konsumptionen, för att titta efter billiga detaljer att dekorera borden på bröllopsfesten med. Det blev inte så dyrt som jag tänkt mig. Totalt spenderade jag 0 kr. Det var så urplockat och de hade nästan inget kul alls i vår lilla stad. Så då börjar kugghjulen i min hjärna rulla. Hur kan man göra snygga dekorationer för inga pengar?Jag: Man kan strö ängsblommor på borden. Vi behöver inte köpa en massa vaser...
Han: Vissnar de inte?
Jag: Men små björkar då, så det blir som en lövad sal... riktig sommarkänsla
Han: Allergiker.
Jag: Tänk om man kunde ha fotogenlyktor som hänger i taken? Vad mysigt!
Han: Och droppa lampolja i maten och på gästernas kläder...?
Jag: Eller björkstammar som vi sågar upp i olika längder och borrar hål i och har som ljusstakar Jag börjar rita entusiastiskt för att illustrera.
Han: Och så tar de eld? Mwoa mwoa Brandsäkerhet mwoa mwoa
Någonstans där tonade jag ut hans röst och han började låta som alla vuxna i serien Snobben. Mina idéer är mycket finare i mitt huvud utan att en tråkig realist punkterar mina himmelsblå tankeballonger. Jag tror jag ska spåna vidare på lövskogs känslan... med massa små ljus... och ljuslyktor... en rörlig stjärnhimmel i taket som i Harry Potter och kanske några alver och eldflugor...
Ons 23 jan 2008
Finnen och jag av Mirri @ 10:39
Jag har fått en stalker. Han var väl inte så irriterande i början kanske för då var han ganska tillbakadragen och diskret av sig men nu... Aaaahhh! Och jag blir inte av med honom! En dag dök han bara upp och sedan dess har han liksom hängt kvar. Han verkar tro att vi har en relation eller något! Jag vet inte hur mycket tydligare mot honom jag kan vara. Jag snackar skit om honom och försöker klämma åt honom så fort jag får tillfälle men han verkar bara inte fatta … ta hinten liksom! Du är inte önskad här! Jag vill inte ha dig! Tänk om jag inte blir av med honom, eller tänk om han försvinner bara för att ploppa upp igen lagom till bröllopet! Som ett oinbjudet, ovälkommet ex… Hemska tanke! Han kommer förstöra hela dagen! Han är sååå in my face! Mitt i pannan närmare bestämt. Han är stor, röd och i det närmsta grotesk. Och det måste vara en han, för en skapelse så totalt oförmögen att fatta en vink måste vara av manlig natur.Jag är ute och joggar på mornarna och har flera gånger varit beredd att skriva till kommunen och klaga för att inte elljusspåret är upplyst även några timmar på morgonen. Det folk som vandrar i mörkret kan behöva ett elljusspår faktiskt. Ja, alla utom jag då … inte längre vill säga. Finnen i min panna lyser så med sin närvaro att den i praktiken skulle kunna fungera som en pannlampa. Lite som Tomtens ren Rudolf, han med den röda mulen. Det är tur att julen är över, annars skulle Tomten sökt upp mig istället. Det hade ju varit ofantligt förudmjukande, inte bara för att självaste Tomten noterat mitt lysande acne utan också för att jag har så dålig kondis att vi nog bara hade hunnit till typ tre barn på julafton och då skulle jag varit skulden till att milliontals barn inte fick några julklappar…
Jag har aldrig upplevt något liknande. Inte ens när jag var en hormonstinn tonåring. Kanske är detta Guds straff. Jag har klagat på att jag håller på att bli gammal och att jag inte uppnått så mycket med mitt liv som jag kunnat önska. Kanske tröttnade Gud tillsist och bestämde mig för att lära mig en läxa genom att påminna mig om ungdomens baksidor. Ytterligare ett bevis på att Gud är kvinna. Hon vet hur man tar ned folk på jorden.
Men kanske bölden i min panna inte är en finne… Kanske är det en naturlig mutation. Det hade ju varit coolare att kunna göra sig osynlig eller flyga, men jag kan nöja mig med ett horn. Man kan ju klä in det med blommor på bröllopet kanske. Jag kommer bli tjejen med enhörningshornet och kan gå med i X-men under namnet Unica… eller Horney…
Tor 24 jan 2008
Konsten att konvertera av Mirri @ 23:54
Hur fort kan man konvertera till en annan religion? Bestämmer man sig bara en dag att nu vill jag vara buddhist istället och så blir man det? Eller finns det någon slags prövotid eller bytesrätt... Det borde ju finnas det om det skulle vara så att man inte ångrar konceptet man köpt...
Jag satt och tittade på gamla kort från tidigt i vårt förhållande, gode Gud vad unga vi var! Men det var inte det jag tänkte på utan vi var på bröllop för Gs bror gifte sig. Jag hade ingen gigantisk finne i pannan då men bruden var indiska. Och då kom jag på den storslagna lösningen på mitt lilla problem. Problemet med min envetna finne i pannan alltså. Skulle det vara så att den dyker upp igen lagom till bröllopsdagen så kan jag racersnabbt konvetera till hinduismen. I deras vigselritual får man nämligen ett sånt där märke i pannan så om nån ser att jag har en röd prick mitt mellan ögonen kan jag bara spela mitt ultimata power-kort "religionsfrihet, det ska va så..."Islam är ju ett alternativ också förstås. Slöjan täcker ju det mesta och skulle jag råka ut för typ böldpest eller nåt kan jag ju alltid ta till burkan men det kan ju bli problem när vi ska åka på bröllopsresa. Sedan 9/11 är det ju helt hopplöst att vara muslim. Har man ens tillstymmelse av böjning åt det islamistiska hållet blir man automatiskt terrorist. Jag kan ju ärligt säga att jag inte är särskilt förtjust i USAs utrikespolitik men jag vill ju inte riskera att missa planet så det får nog bli hinduism ädå. Då tänker alla bara "Ah, mr and mrs Ghandi, what a cute couple and pacifists..." *låter som Apu i Simpsons* och så går vi rakt igenom. Perfekt!
Nu är det bara att börja öva på allt som mina etnocentriska, förutfattade meningar säger mig är indiskt. Är inte mycket för indisk mat men lite kama sutra borde jag ju kunna prestera *Nynnar aningens falskt "Hare Krishna, Krishna hare, hare hare, Krishna Krishna..."*
Tis 19 feb 2008
Parfümen av Mirri @ 21:35
Det sägs att dofter gör ett stort intryck på människor och etsar fast sig i minnet på ett sätt som ord aldrig kan göra. Någon har förklarat för mig att det beror på att centrat i hjärnan som hanterar dofter ligger alldeles intill centrat för långtidsminnen. Om det stämmer eller inte vet jag inte men det låter ju logiskt när jag doftar på det.
Som den sanna bridezilla jag är gav jag mig genast på jakt efter den unika doften som skulle göra att vi för alltid ska minnas vårt bröllop när vi känner den. Genast förstod jag att detta var något min blivande man inte alls skulle se det romantiska i detta. Det förhindrar inte att jag älskar honom oändligt men faktum kvarstår att en särskild doft för bröllopet är bara något han skulle fnysa åt... Alltså drog jag med min stackars lillebror ut i affärer på jakt efter den perfekta doften. Någon dag kommer jag få stå till svars för allt jag utsätter mina stackars bröder för, troligtvis den dag de själva gifter sig, men tills dess är det vad bröder är till för.
Att hitta en ny doft var inte enkelt. Särskilt eftersom jag hade ett tålamod som en förvirrad kockerspaniel och stod ut med att lukta på olika dofter i ca 3 minuter innan jag tröttnade men tillsist hittade jag en som var bra. Mycket nöjd tog jag hem min skatt och min bror drog en lättnades suck, misstänker jag, över att persen var avklarad för denna gång. Så bara väntade jag på ett bra tillfälle att använda den. Jag kunde ju inte vänta så länge som veckorna före bröllopet men när vi satt och pysslade med inbjudningarna, det måste väl gillas, eller? Jag skvätte på lite parfym och återgick till pysslet.
Min blivande man: *sniff sniff* Vad är det som luktarJag: *ler hemlighetsfullt som Monalisa* det är min nya parfym
Han: *sniff sniff*
Jag: *lite irriterad* Men tycker du om den då?
Han: Jovars...
Jag: *irriterad med rätta* "Jovars", vaddå "jovars" antingen tycker du om den eller inte
Han: Den lukar som något annat
Jag: *sarkastisk* Jo, det är en NY parfym så det vore ju konstigt om den inte luktade annorlunda...
Han: Nej, den luktar som något annat *sniff sniff* Den luktar som ett tuggummi.
Så där har ni det, mina damer och herrar, temadoften som jag så noga, och under stor påfrestning för mitt ickebefintliga tålamod, valt ut är *trumvirvel* :TUGGUMMI!
Ons 20 feb 2008
Precious... av Mirri @ 18:48
Min juvelerare såg upp från disken och log stort när jag formligen studsade in i vår lilla favorit butik på min lunchrast.Hon: Jag antar att du är nyfiken på en viss ring
Jag: *studs studs studs* Ja!!
Hon: *anstränger sig för att inte skratta åt mig* ett ögonblick...
Och där ligger den i en liten ask.
Hon: Här är försäkringspapper och här är värdebevis här står stenens vikt här är...
Jag: Mmhmmm *nickar och håller med men är totalt borta*
My precious... stor, tung, blänkande ligger den där i sin ask och bara väntar på mig. *dum dum dum* trumorna dunkar i mitt huvud, jag känner hur ringen drar mig till sig, jag bara måste sätta på den... bara 162 dagar kvar... måste stå emot... måste behärska mig... Kan inte... jag kommer hem från jobbet och måste bara titta på den och pröva den igen...
Aaaaahhhh!!! Jag har glömt den på jobbet!!!! Jag måste vara världens sämsta Frodo! *skäms* Gamle Bilbo skulle också skämmas över mig! *Drar redan på mig ytterkläderna igen* Detta mina vänner kommer min blivande man ALDRIG få veta... och våga inte skvallra!
Tor 1 maj 2008
70 inbjudningar = av Mirri @ 20:2170 inbjudningar =
80 cremefärgade papper
(10 kasserade inbjudningar)
2 burkar embossingpulver
2 värkande armar på en brudgum som tog sitt jobb som stämpelansvarig ytterst allvarligt
2 mosade fingrar på samma brudgum och av samma anledning
3 m ståltråd
1 utmattad tärna som fick göra 70 ståltrådshjärtan
1 flaska bubbel för att tärnan skulle orka
8 nystan guldband
2 guldpennor
70 kuvert1 torr tunga av att slicka kuvert. Blä!
2 skärsår på läppen, dumma dumma kuvert... Men de var fina
8 stänger sigillack
1 limpistol lånad från jobbet
1 arg förskolelärare på jobbet som skulle ha limpistolen i sin gruppverksamhet... Ooops...
1 brännblåsa på tummen
140 frimärken
x antal posttjänstemän/kvinnor som gör sitt jobb annars får de en bridezilla efter sig
120 förhoppningsvis glada gäster
1 mycket lyckligt blivande brudpar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)