Bekantskaper

Ibland vrider sig livet på ett lustigt sätt och människor man nästan glömt dyker upp i oväntade sammanhang.

En pojke jag kände när jag var fjorton spelade fiol precis som jag. Vi dansade tryckare till Titanic låten varje gång den spelades fast jag var kär i en annan. Vi levde tätt ihop i närmre en månad. Sov i vindskydd, pratade om livet, skrattade och grät ihop.

Sedan konfirmerades vi och jag träffade honom inte på ytterligare tolv år.
Igår stod han bara där. På körövningen. Lite mindre hår på huvudet, lite mer i ansiktet. Jag haffade honom när vi repat klart.

Jag - Du och jag har dansat tryckare till Titanic
Han - Jaså, närdå?
Jag - Dömle 98
Han lite drömmande - Det var tider det.

Vissa saker sätter spår. Vissa människor hinner upp en. Ibland kröker sig livet om sig själv och man hinner liksom ikapp sig. Det är skönt att fånga de stunderna och vara kvar där ett tag, i fjortonåringen på konfirmationslägret där livet var något man levde inte bara summan av de dagar som passerar. Jag tror hon kan ha mycket att lära den stressade tjugosexåringen som knappt hinner med sig själv.