Ett frö
En tanke
En dröm
Ett andetag av liv som glimmar i mitt inre.

Så litet, obeständigt,
stannar det och slår rot eller släpper det greppet
som drömmen när jag vaknar?

Vinterns vägar

Vinterns vägar är outgrundliga.
De är nya och oväntade.
Där man aldrig förut sett en väg, aldrig förut vandrat
där ligger den nu upplyst och plogad.
Mina fötter drar mig dit, att följa den,
utforska den,
se vart den leder mig.
Och jag följer.

Vackra är vinterns vägar.
Vitt glittermjukt duntäcke bäddar in det grå,
rundar av vassa kanter,
mjukar upp det hårda.
Rimmande frost kantar alla grenar som spröd spets.

Vinterns vägar är hänsynslösa.
En januaridag befinner man sig på en väg som förändrar allt.
Inte har vi valt att gå den
men livet ställde oss här.
Inget kan jag göra åt det
och aldrig
aldrig
blir livet riktigt det samma igen.
Smärtan biter som en en isvind i hjärtat och lägger klumpar i magen.

En vän, en far, en mentor, en livskamrat.
Det största är hjälplösheten.
Det största är tårarna.
Det största är kärleken.

Mamma

Min fantastiska mamma har fyllt femtio och det firade vi med en stor fest. Det var mycket roddande men också roligt att träffa alla gamla familjevänner som funnits med hela mitt liv.

Mamma skrattade och grät och var väldigt nöjd med festen.

Min födelsedagspresent till mamma var en nykomponerad visa.

Em
Innan jag visste vem jag var
A
Innan jag bars i din famn
Em
Innan min blick blivit öppen och klar
D
Hade du tänkt ut mitt namn

Sagor du läst när dag blivit kväll
Och grillat äpplen i eldens glöd
Du fångar mitt liv i mild akvarell
Du är allt jämt min trygghet mitt stöd

Ref G
Och du finns där i tårar
D
Du finns där i skratt
C Em
Ibland kanske tar jag dig förgivet
G
Men jag kan bara glädjas
D
Och tacka för att
C D A
Du har funnits med mig varje steg i livet

Du har uppmanat själen att sjunga
Och uppmuntrat kroppen till dans
Och när fötter och ben har känts tunga
Dina bärande armar fanns

Em A
När stormen kommer höj din röst
Em D
Så finns vi där hos dig

Fantomsmärtor

Fantomsmärtor.
Det värker i rötter som inte längre finns,
som är trasiga,
uppdragna.
Det kliar i gamla ärr
som fortfarande minns
såren
och vad som skapade dem.

Röd dammig jord

Jag har försökt att börja om.
Sopa ut det röda dammet
ur mitt hjärtas vrår.
Där visste alla att jag hade rötter i Sverige.
Det var en del av mig,
av vem jag är.
De syntes tydligt.
Här ser ingen
att jag har rötter någon annanstans.
Ingen ser de långa trådarna
som grävt sig djupt ned och hittat näring
i röd dammig jord.

Natten

När dimman sänker sig med natten
När skratten blandar sig med kroppar
När golvet gungar där vi dansar
Allting skälver
Allting snurrar

Jag vill ge min röst åt natten
och åt dig om du vill dansa.
Varje fiber i min kropp
vibrerar med musiken.
Varje cell i mig vill leva
leva intensivt och fullt ut!


Är det mitt fel om du faller?
Jag har inga löften givit.


Jag rår inte över kroppen
Över dans i mina lemmar
över glittret i mitt öga
över skrattet i min strupe
som bubblar genom läppar
som är rusiga och röda
utav läppstift, liv och sången.
Jag rår inte över händer
som vilar varma på din nacke.
Jag är det som jag är.
Snälla bli inte besviken.

Utan ta det jag kan ge dig,
skratt och sällskap
dans och värme.
Men när natten gryr i mogon
vänder jag alltid hem ensam.
Hem till hjärtat som har väntat
hem till varma trygga händer.
Hem till själen som jag känner
liksom vore den min egen.

Plats att andas

Jag blir in i själen trött
av Stadsdjungelns asfalt.
Raka linjer av betong skär i min ryggrad,
och rutar in mig i mönster av oönskad normalisering.

Ge mig smaragdgrönt gräs
vått efter regnet
och träd som stäcker sina grenar
i oändligt längtan mot rymden.

Ge mig plats att andas
doft av jord
och tystnad,
förutom utom de toner
som mina egna hörselnerver skapar

Mormor

Min mormor är på väg bort. Hon är gammal och vilse. Det har gått väldigt snabbt, det här året som har gått. För ett år sedan minns jag att vi konstaterade att mormor började bli dement men hon hade stenkoll på det som var viktigt för henne, som relationer till exempel. Nu, bara ett år senare, blandar hon ihop min pappa med min man och kommer inte ihåg vad de heter.

Hon är en så fantastisk människa. Så rar och gullig. Hon har alltid brytt sig om, och tagit hand om andra. Det har lett till att hon varit orolig av sig men nu har hon liksom gått vilse i sin egen oro. Det finns ingen logik i den, den är på inga sätt rimlig eller rationell men den tar över hela hennes liv. Tiden har flutit ihop för henne också. Det började förra hösten. Årstider går ihop och stämmer inte för henne med det datum som almanackan visar. Hon ringde mig under ett riktigt regnoväder och sa att det nog inte var värt att vi gav oss ut i skogen för det var alldeles vitt över sjön av snö. Jag sa att det var nog inte snö, det var nog bara som det såg ut för att det regnade så hårt. Ytterst tveksamt sa hon ”tror du?” bara för att några minuter senare ännu en gång be oss att inte gå ut i snöovädret. Det var mitten av juli.

Inom mig växer en oerhörd frustration över att det fortfarande finns sjukdomar som vi inte rår på. Att det inte går att bota henne och få henne tillbaka. Man kan tycka att det borde finnas ett piller. Det finns piller till allt!

Det är sorgligt att se hur en människa försvinner. Det är oerhört smärtsamt att se min mammas sorg över en mor som inte är den samma och som vissa dagar inte känner igen mannen hon varit gift med i snart 60 år. Det kan inte vara lätt att vara mor åt sin egen mor. Det kan inte vara lätt att inte heller kunna se någon lösning.
Vad gör man med en sorg som man inte får sörja. Sorg är inte tillåtet. Min mormor är inte död. Finns det liv finns det hopp. Bull shit! Vi har inga ritualer att följa, ingen möjlighet att ta adjö, bara genomleva och hitta sätt att hantera.

Hon står omsluten av dimma
i en eka på ett hav.
Hon har inga förtöjningar kvar,
ingen livlina,
inget ankare.
Hon driver bort och inget kan hålla henne.

Hennes rädslor,
hennes oro,
är svepta runt henne som en mörk kappa.
Älvar av tid rinner genom fårorna i hennes kinder.
Förmågor rinner ur hennes händer
som timglasets sand mellan hennes smala fingrar.

Vi får stå kvar på stranden
och höra henne driva bort.
Maktlösa se henne slukas av dimman.

Vi kan inte följa henne,
Inte heller kan vi vända oss bort,
för ibland,

ibland,

lättar dimman i revor
och hon ger oss ett melankoliskt leende.

Genom salta tårar kan vi bara le tillbaka
och säga till henne att allt är bra.
Allt är bra.

Sommarsnö

"Jag vill inte att det ska bli höst Gustaf!"
"Det blir det inte. Det blir aldrig höst igen"
"Är det därför det är så mycket björkfrön i luften?"
"Det är inte björkfrön, det är sommarsnö."

Söta dadlar och pistager,
darrande läppar och skälvande lår.
Luften, tung och glittrande som en snökula.
Flak av honungskladdig sötma faller på mina läppar
och som ett singlande duggregn av gyllene frön
faller sensommaren över mig.

Regn

Utanför fönstret hänger en blygrå himmel.

Dagen sniglar sig fram.
Ensam sitter jag i mitt föräldrahem oförmögen att ta mig för något.
Regnet strilar ned i strida strömmar.

Jag sitter vid datorn,
fingrarna på tangenterna är overksamma
och hjärnan är på semester någonstans
där det inte regnar lika mycket.
Ute fördelar himlen ännu sina gåvor i
riklig mängd.
Jag syr lite. Maskinen hummar melodiskt och pedalen känns varm
under min bara fot.
Gitarren ropar efter min uppmärksamhet och jag plockar
dess ostämda strängar ett tag.

Plötsligt öppnar sig himlen helt i en
samfälld applåd över tak och grenar.
Stora smattrande dropparna trummar
plåten över mitt huvud.
Jag förundras över naturens jubel.

Så bra
spelade jag inte.

Jag går barfota ut i det regnkalla gräset
och
låter mig sköljas ren.
Leda och oro rinner av mig
när jag omfamnas av en
ogenomtränglig glittrande gardin av droppar.

Vreden

Bubblande reser sig vreden
som en eld i mitt inre.
Den knyter mitt
hjärta till hårda stenar
och magen till lågande is,
tungan en klinga
vass och oeftergivlig
ryggen rak som pansar.

Bubblande reser sig
vreden
som en eld i mitt inre.
Rasar och förbränner
tills allt är förtärt.
Allt är aska.

Det är sällan jag blir förbannad men ibland händer det.
Jag kom ut igår, överbelamrad med väskor och med nyckeln i högsta hugg bara för att upptäcka att min cykel inte stod där den borde stå. Lite naivt tänkte jag att min kära man kanske flyttat in den i förrådet men icke! Ingen cykel stod att finna.

Jag hade ganska bråttom igår när jag skulle ned till stan och lämna väskan hos G, snabbt träffa mina gamla konfirmander och bada, se på teater vid museet, titta på ett hus på färjestad och sedan tillbaka till stan och hämta väskan hos G för att hinna med tåget till Sunne klockan sex. I dagens schemaläggning fanns cykeln med som en nödvändig faktor i beräkningen.

Nu är en cykel en världslig sak men jag kan inte hjälpa att jag blir förbannad och känner mig lite kränkt! Det var en gammal, ful cykel som aldrig riktigt fungerade som den skulle men den var likväl min och ingen har rätt att ta den!

Då och då kommer en viss bitterhet över mig. Jag har ingen cykel. Det är lite surt.
Det finns människor där jag bor som tycker att det är ok att stjäla min cykel. Det är surare.



In memory of en cykel som tjänat länge och troget!