Den som älskar något annat

av Karin Fossum

Jag glömde mina böcker hemma när vi åkte hem på julfirande och i föräldrarnas bokhylla hittade jag denna kriminalroman.

Pojken Jonas August hittas död i ett skogsparti. Han har blivit sexuellt utnyttjad och under undersökningen som leds av komissarie Konrad Sejer försvinner ännu en pojke.

Författaren gör ett försök till att ge en nyanserad bild av problematiken runt pedofili och som läsare får man se fallet från både utredare och gärningsmans synvinkel men jag är inte imponerad. Kanske är det för att jag inte gillar deckare särskilt mycket, kanske är det för att man redan från början får lära känna gärningsmannen eller kanske är det för att Karin Fossum försöker vara så öppen inför debatten runt sexualitet när hon låter karaktärerna argumentera att hon tappar själva storyn. Boken var dock lättläst och jag läste trots allt färdigt den men fick inte blodad tand på att läsa mer av Fossum. 2/5.

Julefrid?

Julen föll över oss som ett ton lyckliga tegelstenar. Någon julefrid är inte att tala om när åtta vuxna och åtta barn samlas under samma tak. Det är en underbar men lite tröttande kakafoni av sång, prat, skrik, skratt, tårar, lek och stök dygnet runt. Ordagrant. Tre av barnen gick fortfarande på Nyazelands tid och vaknade runt fyra. Min egen son somnade knappt fyra timmar innan dem. Barnen sov, jag sov skarven mellan sena och tidiga passet. Men det är värt det.

Inte mycket lugnare blev det hos mina föräldrar där mina två bröder tre katter och en hundvalp höll låda. Även det var intensivt och fantastiskt.

Nu sitter jag i stormens öga, i tystnaden i det egna hemmet mellan jul och nyårsfirande och njuter av stillheten medan sonen sover igen förlorad sömn och smälter sina intryck. Den goda maten fyller fortfarande minnets mage och granens barr och stearinet mina näsborrar, skratt och skrik ringer i mina öron och jag saknar dem redan. Imorgon bär det av tillbaka norr ut för att fira nyår.

El en annan dag?

Dagmar, den våldsamma, vindiga drog in i vårt land som ett oväder på juldagens natt. Hon rev och slet i telefoner och elledningar och runt tvåtiden på natten släckte hon våra tindrande ljusstakar och gnistrande stjärnor i alla fönster och lämnade oss strömlösa.

Plötsligt befann vi oss i samma situation som alla för hundra år sedan och tackade gudarna för att vedspis och kakelugn fortfarande är fungerande. Under dagen gick det fint men när skuggorna började krypa ut ur hörnen och mörkret föll runt halv fyra tiden började det bli svårt. Att inte ha el och inget vatten kan man som småbarnsförälder konstatera var extra svårt när man skulle byta bajsblöja...Vi tände fotogenlampor, ljuslyktor och stearinljus och visst var det lite besvärligt att behöva bära en lykta vart man än gick men ganska mysigt också i det varma skenet av alla ljus.

Runt tio tiden på kvällen kom elen tillbaka till allas vår förvåning. Det var som att vi alla hade förberett oss på att vara utan el för alltid.

"Lilla lykta lys i mörkret så att mina fötter ser

hjälp dem så de inte snubblar

ge mig mod, jag ber.

Tack nu är jag stark och stor, 

större än jag nånsin tror

Tack nu är jag stark och stor, 

större än jag nånsin tror"

Ur Trolltider av Britt G Hallqvist

Lucia

Det är med blandade känslor jag sällar min stämma till mina systrars i kören. Tonerna slingrar sig runt stearinljusens fladdrande sken och fyller domkyrkans valv.

Visst fyller Luciahögtiden en viktig funktion i vårt mörka norden för att lysa upp vinterdystra sinnen och ge en påminnelse om att snart, snart vänder det. Ljuset har inte övergett oss. Men jag undrar vad Lucia skulle tyckt om att hon hedras med en kommersiell skönhetstävling. Vi är snara att se bjälken i grannens öga men inte flisan i vårt eget. I det jämställda Sverigen fördömer vi traditionella skönhetstävlingarna men till och med de lägger viss vikt på de tävlandes kompetenser, talanger och sociala engagemang. Icke så Luciaframröstningar. Och visst var Värmlands Lucia söt och säkert har hon många lovvärda egenskaper men är hennes utseende det vi vill lyfta fram? Vad är det vi egentligen vill förmedla till de flickor som växer upp? Jag vill inte vara delaktig i att ännu en gång fastslå och pränta in i kommande generationers sinne att: du är säkert bra på många sätt men det är utsidan som räknas.

Och ändå står jag där, år efter år och sjunger under de höga valven, i stearinljusets sken. För det är trots allt så mysigt, och visst sprider det lite värme och ljus och jag, som så många andra och mot bättre vetande, är en slav under traditionen.

Dagens häng

Ljuvligt väder. Ljuset är som honung och smeker över oss trots att vinden biter lite. Det blev längre än vi tänkt över Alsters strandängar och upp genom skogen, runt välsviken. Stackars tappra Maria knatade på och sa inget trots skavsår och ont i benen. Nästa gång går vi kortare. Parvel sov mest. Han hänger bra i selen. Det är nog ett av hans favorit häng.

Servant of the bones

av Anne Rice

Mer känd är kanske hennes tidigare bok En Vampyrs bekännelser och det känns lite som om författaren försökt göra en repris på en tidigare hit. Upplägget är det samma. Ett mytologiskt väsen berättar sin historia för en utvald  person som agerar bokens berättarjag. I detta fallet handlar det om en ande, eller djinn, Azriel, som har sitt ursprung bland israelerna i fångenskap i Babylon ca 500 före Kristus. Vi får ta del av berättelsen i tre tydliga delar, den första om Azriels mänskliga liv i Babylon som är en ganska spännande historisk skildring, en mellan del om hur Azriel lär sig att hantera sin existens som djinn och en avslutande del som nästan är lite deckarartad med ett ouppklarat mord i modern tid som är berättarjagets samtid.

Personligen är jag inte så förtjust i berättande i förstaperson och språket är inte heller särskilt gripande men det är ändå något i berättelsen som driver den framåt och gör att jag ändå läser färdigt. Som ett sidospår kan det vara värt att notera att är man tilltalad av att skriva och läsa m/m-fiction är Servant of the Bones fylld till bredden av material för detta. 3/5

The Colour of Magic

av Terry Prachett
svensk titel: magins färg

Detta är den första boken i serien om Skivvärlden. Den var inte dålig men det känns att Pratchett inte har fått in rutinen ännu, varken på sitt språk eller berättandet. Boken handlar om en misslyckad trollkarl Rincewind som ofrivilligt blir guide åt skivvärldens förste turist, Twoflower. Man får sedan följa deras äventyr där de möter hjältar, drakar och gudar.
Ingen favorit men ok.

Julkonsert

Det har tagit ett tag för julstämningen att infinna sig i år när det varit så milt men igår hade vi traditionsenlig julkonsert med kören i domkyrkan. Lite nervöst var det eftersom vi inte haft något riktigt genrep och Britten's stycken var svajiga in i det sista men när det väl gällde satt det. Fantastiskt nöjd är jag och under konserten smög sig julkänslan faktiskt på. Vi fick fina recensioner också men lite besvärligt var det med harpan som hade en tendens att hamna i otakt. Tur att publiken inte verkade uppfatta det.

Nu är jag nyss hemkommen från julavslutning med rytmiken då vi åt julbordsknytis tillsammans och nu sitter jag här mumsandes på en lussekatt och ute dalar faktiskt några snöflingor. Kanske blir det jul i år med.

Night watch

av Terry Pratchett

Jag hade liksom bestämt mig för att jag inte gillade Pratchett men det visade sig att jag hade fel när jag i brist på annat läste Night Watch, den 29nde boken i serien om Skivvärlden.

Berättelsen handlar huvudsakligen om Sam Vimes som råkar ut för en tidsresa och får upptäcka hur svårt det är att ändra historia.

Jag gillade den verkligen så nu blir det till att börja från början.

Ljusbärare

Ibland krävs det inte mycket för att man ska bli glad. På bibliotekets toaletter hade någon satt upp denna lapp på spegeln i somras. Jag hittade bilden i mobilen och blev lika glad av den nu som jag blev då. 

Vi borde sprida mer glädje än vi gör. Särskilt när dagarna är mörka och grå som nu borde vi vara bättre på att vara ljusbärare.