Sommarsnö

"Jag vill inte att det ska bli höst Gustaf!"
"Det blir det inte. Det blir aldrig höst igen"
"Är det därför det är så mycket björkfrön i luften?"
"Det är inte björkfrön, det är sommarsnö."

Söta dadlar och pistager,
darrande läppar och skälvande lår.
Luften, tung och glittrande som en snökula.
Flak av honungskladdig sötma faller på mina läppar
och som ett singlande duggregn av gyllene frön
faller sensommaren över mig.

Att fira en födelsedag

Vad gör man med människor som inte riktigt tycker om födelsedagar?

Själv hoppar jag högt och klappar i händerna över chansen att få fira något och ställa till kalas men det gör också att jag har lite svårt att förstå den som inte vill fira.

När jag själv fyllde år ställde jag till med traditionsenligt bullkalas, det var trångt och vi fick som vanligt inte riktigt plats. Barnen som närvarade, två pojkar på 5 och 7 lyckades gemensamt klämma 14 av min mans nybakade jätte-bullar (man kan lite undra över vart en sån mängd bullar tar vägen i en så liten kropp, ren fysiskt alltså). Och nu när det var makens tur att fira frågade jag naturligtvis i god tid vad han ville hitta på men han var inte så sugen. Han kunde bara inte bestämma sig för vad han ville göra.

Självklart började jag därför planera ett överraskningskalas men det var svårt när jag inte ens visste om vi skulle befinna oss i stan eller hos hans föräldrar...

Det blev ingen överraskning men ganska mysigt ändå. Födelsedags frukost, bara vi två och sedan fira med föräldrar och syskonbarn på dagen och vännerna på kvällen.

Men det är svårt för ett kontrollfreak som mig att inte alltid kunna ordna och fixa och inte alltid kunna ställa saker och känslor till rätta. Att inte veta om det blir bra det man tänker eller om man gör det rätta när man fixar och planerar. Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Ibland är det lite svårt att komma ihåg. Den här gången blev det bra. Jag hade en jätte trevlig dag och jag tror att G hade det också.

Dagens outfit

Jag tycker ju att det är roligt med kläder och accessoarer så här är en detaljstudie av dagens outfit. Det är slitna jeans, en grå kofta, spetslinne och mina väl ingådda vagabondskor i mjukt läder. Tennarmbandet är från Eldopalen och halssmycket är ett Fabergé ägg köpt i Prag.

Mjuk päls men vassa klor

Jag åkte tillbaka till Karlstad för att fira min mans födelsedag. Jag fick den brillianta idén att jag kunde övertala pappa att åka till byggmax och köpa det sista till bygget hemma och att han då samtidigt kunde ta med mig, katten och lådorna med böcker och annat jag skulle ha med tillbaka till karlstad. Brilliant tyckte jag. Det tyckte inte min katt. Man kan tro att efter att ha åkt tåg och bil fram och tillbaka till sunne i hela sitt sexåriga liv borde hon vara van nu, men icke. Efter en timma i bilden då hon klängt på mitt neckstöd, skrikit i mitt öra och regelbundet tappat balansen så att hon varit tvungen att spärra ut klorna, gärna i min axel, mitt huvud eller öra var jag redo att ge upp och aldrig ha katt igen.

Men när vi kommer hem och hon däckar på sängen och sover i tolv timmar i sträck med tassen över ögonen och ser ut som en liten pälsängel, eller vänta, det är något annat, men i alla fall ser ut som det sötaste man någonsin kunde tänka sig så glömmer jag liksom hur jobbig hon kan vara. Jag hoppas det funkar likadant när man får barn. Att man liksom förtränger det jobbiga ibland och bara ser hur söta de är. Jag hoppas att barn river sönder färre tapeter än vad katten gjort...

Min barndoms jaktmarker

Jag har besökt min barndom under vistelsen hemma hos mina föräldrar.

Jag har strövat i skogarna där jag växt upp, vittjat välkända kantarellställen och återfunnit gamla bortglömda.

Jag har plockat smultron i ösregnet. Det finns inga barn kvar så ingen annan plockar smultronen på mina gamla ställen. Där är smultronen stora och söta och de späda plantorna dignar under sin börda. De var som en tjock röd matta. Vart man än såg i gräset fanns där smultron.

Jag packade upp lådor också och sorterade mina gamla leksaker, vad som skulle sparas och vad som skulle slängas. I en låda låg min gamla docka. Jag borrade ned näsan i hennes hår och hon luktade precis som när jag var liten. En söt doft av leksakslåda och plast.

Jag har återvänt till den magiska kullen som höjer sig ur åkern som en ö mitt i ett hav av klöver och havre.
Där kan allt hända.
Där finns stenrösen så övervuxna av mossa att de ser ut som ett pärlband av gröna sammetskuddar, där finns rotvältor och stup.
Där finns två små dammar som speglar himlen i sin matta gröna yta.
Där finns hallon, smultron och blodröda stenbär.
Där finns gömda skatter bland decenniers samlade skräp och där finns jag.
Jag stog andlös några ögonblick och minndes känslan av äventyr, av säkra barnfötter som sprang över stenarna, doften av rostiga konservburkar, stillastående vatten och mossa. Det var en glädje att få dela min skatt med min mamma som aldrig varit där trots att hon bott i huset längre än jag.
"Kanske lär man sig en plats bättre när man leker där" sa hon. Kanske är det sant.

Pappas ljuvliga körsbärspaj

Pappa bakade en ljuvlig körsbärspaj igår, helt improviserad. Han är duktig min pappa. Det var kanske mer kaka än paj men god var den i alla fall. Körsbären kan förstås bytas ut mot hallon eller blåbär eller andra bär. Men körsbär var mumsigt. Vi tvingade ur honom ett ungefärligt recept.

Pappas ljuvliga körsbärspaj

Botten:
100 g smör eller margarin
2 msk vatten
3 dl havregryn

Fyllning:
2 dl urkärnade körsbär
2 ägg
3 msk filmjölk
2-3 msk sesamfrö eller hackad mandel
1 dl socker

Gör en deg av matfett, vatten och havregryn.
Pressa ut den i en pajform och grädda i 225 grader tills den fått färg.
Fyll det gräddade pajskalet med körsbären.
Vispa äggen med sockret, tillsätt filmjölken och sesamfrö eller mandel.
Häll över bären och grädda i 200 grader tills pajen fått färg och smeten stelnat.
Servera med grädde eller glass.

Regn

Utanför fönstret hänger en blygrå himmel.

Dagen sniglar sig fram.
Ensam sitter jag i mitt föräldrahem oförmögen att ta mig för något.
Regnet strilar ned i strida strömmar.

Jag sitter vid datorn,
fingrarna på tangenterna är overksamma
och hjärnan är på semester någonstans
där det inte regnar lika mycket.
Ute fördelar himlen ännu sina gåvor i
riklig mängd.
Jag syr lite. Maskinen hummar melodiskt och pedalen känns varm
under min bara fot.
Gitarren ropar efter min uppmärksamhet och jag plockar
dess ostämda strängar ett tag.

Plötsligt öppnar sig himlen helt i en
samfälld applåd över tak och grenar.
Stora smattrande dropparna trummar
plåten över mitt huvud.
Jag förundras över naturens jubel.

Så bra
spelade jag inte.

Jag går barfota ut i det regnkalla gräset
och
låter mig sköljas ren.
Leda och oro rinner av mig
när jag omfamnas av en
ogenomtränglig glittrande gardin av droppar.

Vreden

Bubblande reser sig vreden
som en eld i mitt inre.
Den knyter mitt
hjärta till hårda stenar
och magen till lågande is,
tungan en klinga
vass och oeftergivlig
ryggen rak som pansar.

Bubblande reser sig
vreden
som en eld i mitt inre.
Rasar och förbränner
tills allt är förtärt.
Allt är aska.

Det är sällan jag blir förbannad men ibland händer det.
Jag kom ut igår, överbelamrad med väskor och med nyckeln i högsta hugg bara för att upptäcka att min cykel inte stod där den borde stå. Lite naivt tänkte jag att min kära man kanske flyttat in den i förrådet men icke! Ingen cykel stod att finna.

Jag hade ganska bråttom igår när jag skulle ned till stan och lämna väskan hos G, snabbt träffa mina gamla konfirmander och bada, se på teater vid museet, titta på ett hus på färjestad och sedan tillbaka till stan och hämta väskan hos G för att hinna med tåget till Sunne klockan sex. I dagens schemaläggning fanns cykeln med som en nödvändig faktor i beräkningen.

Nu är en cykel en världslig sak men jag kan inte hjälpa att jag blir förbannad och känner mig lite kränkt! Det var en gammal, ful cykel som aldrig riktigt fungerade som den skulle men den var likväl min och ingen har rätt att ta den!

Då och då kommer en viss bitterhet över mig. Jag har ingen cykel. Det är lite surt.
Det finns människor där jag bor som tycker att det är ok att stjäla min cykel. Det är surare.



In memory of en cykel som tjänat länge och troget!

Ett omöjligt företag?

Jag tänkte lära mig att sy? Ska det vara så omöjligt?

Vi spenderade förra helgen i Stockholm på en liten minisemester. Vi bodde på vårt vanliga hotell i Gamla Stan och vandrade runt där bland alla fantastiska små butiker. I en butik, (kan den ha legat i närheten av stora torget tro?) fanns en massa plagg i bohemisk stil men inspirerat av gamla allmogekläder. Det såg ut som Katitzi möter Emil i Lönneberga med lager på lager av stärkt organza och siden broderat med röd bommulstråd, eller enkelt blårandigt bommullstyg med virkad spets. Jag ville köpa allt!! Men allting kostade lite mycket för att bara stilla mitt ha-begär. Det finns så många underbara små designers som jag inte har råd med. Det är ju inte märket i sig jag är ute efter utan konstverket som är plagget. Ska det då vara så svårt att försöka sy något liknande själv? Det ser ju inte så komplicerat ut!

Jag tog fram min gamla symaskin för att göra ett försök. Det är en Husqvarna av märket Zigzag. Den första modellen med denna funktion och ett monster utan like. Den kan tugga sig igenom fem lager jeanstyg utan att ens saktade ned. Den väger i runda slängar 30kg men klarar vad som helst min lilla symaskin. Därför kan jag inte skylla på maskinen när det plagg jag efter några försök drog fram på inga sätt liknade den klänning den var tänkt att föreställa utan närmast ett skevt kuddfodral.

"Hmm," tänkte jag. "Jag kanske ska börja smått och sy om befintliga kläder istället." Efter en tur till myrorna hade jag händelsevis en underbar men tråkig prickig klänning som bara tiggde om att få piggas upp. Jag besökte Olssons tyger och vips var jag begåvad med några meter läcker spets. Jag pysslade och nålade och klippte som besatt och snart var spetsen fastnålad och redo att sys på.

Jag drog på klänningen och gjorde en liten mannekäng-sväng framför min hulda make som tittade upp och konstaterde: "Den ser lite ut som ett nattlinne."

Mitt tålamod är inte oändligt. Snarare obefintligt. Klänningen ligger i en liten hög i ett hörn med spets och nålar och jag intalar mig att en annan dag, en annan dag går det bättre. En annan dag kommer jag vakna och plötsligt vara en sömmerska utan dess like. Mönster kommer flyta från mina fingrar och kläder produceras i strida strömmar och de kommer se ut precis som jag tänkt mig.

Regntunga skyar, vart än jag ser.

Kan det finnas mer regn än så här? Det har nu regnat i stort sett konstant sedan jag fick semester. Det ger å andra sidan en soldyrkare som mig tid att hinna ikapp med annat som jag annars inte skulle gjort. Nu talar jag på inga sätt om städning, disk, matlagning eller andra sådana oväsentligheter utan om att äta massa choklad, starta en blogg, prova nya tv-spel, se filmer man glömt att man hade och läsa klart böcker som snart ska tillbaka till biblioteket...