Jag åkte tillbaka till Karlstad för att fira min mans födelsedag. Jag fick den brillianta idén att jag kunde övertala pappa att åka till byggmax och köpa det sista till bygget hemma och att han då samtidigt kunde ta med mig, katten och lådorna med böcker och annat jag skulle ha med tillbaka till karlstad. Brilliant tyckte jag. Det tyckte inte min katt. Man kan tro att efter att ha åkt tåg och bil fram och tillbaka till sunne i hela sitt sexåriga liv borde hon vara van nu, men icke. Efter en timma i bilden då hon klängt på mitt neckstöd, skrikit i mitt öra och regelbundet tappat balansen så att hon varit tvungen att spärra ut klorna, gärna i min axel, mitt huvud eller öra var jag redo att ge upp och aldrig ha katt igen.
Men när vi kommer hem och hon däckar på sängen och sover i tolv timmar i sträck med tassen över ögonen och ser ut som en liten pälsängel, eller vänta, det är något annat, men i alla fall ser ut som det sötaste man någonsin kunde tänka sig så glömmer jag liksom hur jobbig hon kan vara. Jag hoppas det funkar likadant när man får barn. Att man liksom förtränger det jobbiga ibland och bara ser hur söta de är. Jag hoppas att barn river sönder färre tapeter än vad katten gjort...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar