Min barndoms jaktmarker

Jag har besökt min barndom under vistelsen hemma hos mina föräldrar.

Jag har strövat i skogarna där jag växt upp, vittjat välkända kantarellställen och återfunnit gamla bortglömda.

Jag har plockat smultron i ösregnet. Det finns inga barn kvar så ingen annan plockar smultronen på mina gamla ställen. Där är smultronen stora och söta och de späda plantorna dignar under sin börda. De var som en tjock röd matta. Vart man än såg i gräset fanns där smultron.

Jag packade upp lådor också och sorterade mina gamla leksaker, vad som skulle sparas och vad som skulle slängas. I en låda låg min gamla docka. Jag borrade ned näsan i hennes hår och hon luktade precis som när jag var liten. En söt doft av leksakslåda och plast.

Jag har återvänt till den magiska kullen som höjer sig ur åkern som en ö mitt i ett hav av klöver och havre.
Där kan allt hända.
Där finns stenrösen så övervuxna av mossa att de ser ut som ett pärlband av gröna sammetskuddar, där finns rotvältor och stup.
Där finns två små dammar som speglar himlen i sin matta gröna yta.
Där finns hallon, smultron och blodröda stenbär.
Där finns gömda skatter bland decenniers samlade skräp och där finns jag.
Jag stog andlös några ögonblick och minndes känslan av äventyr, av säkra barnfötter som sprang över stenarna, doften av rostiga konservburkar, stillastående vatten och mossa. Det var en glädje att få dela min skatt med min mamma som aldrig varit där trots att hon bott i huset längre än jag.
"Kanske lär man sig en plats bättre när man leker där" sa hon. Kanske är det sant.