Vreden

Bubblande reser sig vreden
som en eld i mitt inre.
Den knyter mitt
hjärta till hårda stenar
och magen till lågande is,
tungan en klinga
vass och oeftergivlig
ryggen rak som pansar.

Bubblande reser sig
vreden
som en eld i mitt inre.
Rasar och förbränner
tills allt är förtärt.
Allt är aska.

Det är sällan jag blir förbannad men ibland händer det.
Jag kom ut igår, överbelamrad med väskor och med nyckeln i högsta hugg bara för att upptäcka att min cykel inte stod där den borde stå. Lite naivt tänkte jag att min kära man kanske flyttat in den i förrådet men icke! Ingen cykel stod att finna.

Jag hade ganska bråttom igår när jag skulle ned till stan och lämna väskan hos G, snabbt träffa mina gamla konfirmander och bada, se på teater vid museet, titta på ett hus på färjestad och sedan tillbaka till stan och hämta väskan hos G för att hinna med tåget till Sunne klockan sex. I dagens schemaläggning fanns cykeln med som en nödvändig faktor i beräkningen.

Nu är en cykel en världslig sak men jag kan inte hjälpa att jag blir förbannad och känner mig lite kränkt! Det var en gammal, ful cykel som aldrig riktigt fungerade som den skulle men den var likväl min och ingen har rätt att ta den!

Då och då kommer en viss bitterhet över mig. Jag har ingen cykel. Det är lite surt.
Det finns människor där jag bor som tycker att det är ok att stjäla min cykel. Det är surare.



In memory of en cykel som tjänat länge och troget!