Mormor

Min mormor är på väg bort. Hon är gammal och vilse. Det har gått väldigt snabbt, det här året som har gått. För ett år sedan minns jag att vi konstaterade att mormor började bli dement men hon hade stenkoll på det som var viktigt för henne, som relationer till exempel. Nu, bara ett år senare, blandar hon ihop min pappa med min man och kommer inte ihåg vad de heter.

Hon är en så fantastisk människa. Så rar och gullig. Hon har alltid brytt sig om, och tagit hand om andra. Det har lett till att hon varit orolig av sig men nu har hon liksom gått vilse i sin egen oro. Det finns ingen logik i den, den är på inga sätt rimlig eller rationell men den tar över hela hennes liv. Tiden har flutit ihop för henne också. Det började förra hösten. Årstider går ihop och stämmer inte för henne med det datum som almanackan visar. Hon ringde mig under ett riktigt regnoväder och sa att det nog inte var värt att vi gav oss ut i skogen för det var alldeles vitt över sjön av snö. Jag sa att det var nog inte snö, det var nog bara som det såg ut för att det regnade så hårt. Ytterst tveksamt sa hon ”tror du?” bara för att några minuter senare ännu en gång be oss att inte gå ut i snöovädret. Det var mitten av juli.

Inom mig växer en oerhörd frustration över att det fortfarande finns sjukdomar som vi inte rår på. Att det inte går att bota henne och få henne tillbaka. Man kan tycka att det borde finnas ett piller. Det finns piller till allt!

Det är sorgligt att se hur en människa försvinner. Det är oerhört smärtsamt att se min mammas sorg över en mor som inte är den samma och som vissa dagar inte känner igen mannen hon varit gift med i snart 60 år. Det kan inte vara lätt att vara mor åt sin egen mor. Det kan inte vara lätt att inte heller kunna se någon lösning.
Vad gör man med en sorg som man inte får sörja. Sorg är inte tillåtet. Min mormor är inte död. Finns det liv finns det hopp. Bull shit! Vi har inga ritualer att följa, ingen möjlighet att ta adjö, bara genomleva och hitta sätt att hantera.

Hon står omsluten av dimma
i en eka på ett hav.
Hon har inga förtöjningar kvar,
ingen livlina,
inget ankare.
Hon driver bort och inget kan hålla henne.

Hennes rädslor,
hennes oro,
är svepta runt henne som en mörk kappa.
Älvar av tid rinner genom fårorna i hennes kinder.
Förmågor rinner ur hennes händer
som timglasets sand mellan hennes smala fingrar.

Vi får stå kvar på stranden
och höra henne driva bort.
Maktlösa se henne slukas av dimman.

Vi kan inte följa henne,
Inte heller kan vi vända oss bort,
för ibland,

ibland,

lättar dimman i revor
och hon ger oss ett melankoliskt leende.

Genom salta tårar kan vi bara le tillbaka
och säga till henne att allt är bra.
Allt är bra.