Adopterad

Jag vet inte hur jag la mig till med vanan men när man är äldst har man kanske ett behov av att inte vara det så jag började adopterade storasyskon. Jag adopterade den första redan när jag var åtta år och skaffade mig en storebror från Kenya. Under åren har det sedan blivit en storasyster från Uppsala, två småsystrar från Sydafrika, (en hel extrafamilj från Stockholm men de räknas inte för de är mer bonus än adopterade), och en lillebror i Karlstad. Lillebrorsan var ett undantag, egentligen adopterar jag inte småbröder för jag har redan två fantastiska bröder som jag älskar men det mest blev så. Han är en sån där som bara blir liksom min extra-lillebror. Kanske är adoptera inte ett särskilt bra uttryck. I boken jag läser just nu används tilltalet "syster i mitt hjärta" eller liknande titulering när någon är som en dotter för en trots att man inte egentligen är släkt. Det är ett fint uttryck. Att vara syster i någons hjärta eller att ha flera syskon i mitt hjärta än bara de som är födda till det känns fint.


Man kan tycka att jag inte borde ha ett behov av att adoptera fler syskon. Jag har en underbar familj som jag älskar. Jag har också gift in mig i en härlig familj som är som min egen. Men jag tror fortfarande att familjen är något som vi väljer. Vi väljer vilka människor vi tycker mycket om och vilka vi vill ha omkring oss. Min mellanbror adopterade en gång en syster och jag blev gräsligt avudsjuk till att börja med. JAG var hans syster, hans enda syster. Men vid närmre eftertanke kunde jag gilla det. Kanske är det en god vana att adoptera lite syskon. Att visa för människor som betyder mycket för en just att de gör det, att de skulle kunna vara våra systrar och bröder. Jag tror att vi ofta glömmer att visa varandra hur mycket vi bryr oss, att vi glömmer vårda våra relationer, och tar människor för givna. Syskon förlorar man inte lika lätt. Min adopterade storebror gjorde mig ledsen och vi pratade inte med varandra under flera år men han var fortfarande min storebrorbror. På något sätt har en påhittad adoption ändå varit något att falla tillbaka på nu när relationen tveksamt har börjat byggas upp igen.


För något år sedan upptäckte jag andra sidan av myntet. Jag blev själv adopterad som storasyster. Det är nästan bättre än att själv adoptera. Det är en stor heder för mig att få bli storasyster. Någonstans betyder det att jag betytt något, att någon uppskattat min knasighet och tyckt om mig, kanske till och med sett upp till mig. Min lillasyster är så lik mig i mångt och mycket (hon har tillexempel vanan att adoptera syskon...) och samtidigt ganska olik mig. Ofta gör hon mig glad, ibland lite orolig, alltid stolt. Igår bjöd hon ut mig på date för att lite försenat fira min födelsedag med picnic i museeparken på äppelmuffin och festis. Picnicen var uppdukad på en palestinasjal och kom med tillhörande ballonger och allt. Hon är fin, syster-i-mitt-hjärta, och det finns plats för fler. Kanske är det så att hjärtat växer ju fler man släpper in.