Jag tackar Gud för fenomenet med vänner som känner på sig när man har tråkigt. Jag höll på att förgås av uttråkning när telefonen ringde och inom 30 minuter hade jag sällskap. Vi tog en skogspromenad på jakt efter svamp. Att plocka svamp fyller mig med en barnslig förväntan och tillfredställelse. Det är som att gå på skattjakt. Först hittade vi inget förutom ett fåtal pudrade tofsskivlingar och några förtorkade små kantareller. Men efter ett litet tag upptäckte vi att vi stod mitt ibland dem, runt omkring oss stod stora ståtliga kantareller som guldklimpar i mossan. Vi plockade korgen full och dessutom var skogen full av blåbär. Vi repade allteftersom vi gick.
Vi tog oss ned till Alstern och blev sittande på klipphällarna med vågorna som slickade fötterna och kluckade bland skrevor och sten. Vågors stilla kluckande är bland de härligaste ljud jag vet. Det kommer högst upp i toppen där med puttret från kaffebryggaren på morgonen och ljudet av en katt som spinner. Solen värmde och det känns inte riktigt som höst men jag vet att den är påväg. Det är med en viss bitterljuv melankoli jag tar tillvara de sista dagarna i augusti. Men dagar som denna är något "som man borde ta tillvara, och ha kvar, som ett täcke under vinterkalla dar" för att citera herr Magnusson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar