Medelmåtta

Han: Jag funderar på att skriva en artikel om det medelmåttiga Sverige
Jag: *tveksamt* Vad tänkte du skriva om då?
Han: Skolan, samhället i största allmänhet
Jag: jag misstänker att det kommer vara många saker jag inte håller med om…
Han: Fast jag tycker Sverige är ganska medelmåttigt, jag är ganska medelmåttig, mitt liv är ganska medelmåttigt…

Vid det här laget hade jag redan tänt på alla fyra cylindrar och jag var så upprörd att min röst darrade utan att egentligen ha någon aning om vad det var som rört upp alla känslor. Jag var inte ens medveten om det själv förrän han stirrade på mig och sa: ”oj, du är jätte arg” ”Jag är inte arg” sa jag mellan sammanbitna tänder. ”Jo,” vidhöll han ”du är jätte arg”. Ok då, jag var kanske lite arg men visste fortfarande inte varför.

Efter att ha fått fundera lite kom jag fram till att för mig är medelmåtta något negativt. Man vill inte vara medelmåtta. Jag vill inte vara medelmåtta. Medelmåtta innebär för mig att något inte är bra nog, att det inte uppnått sitt fulla potential, något är ok men kunde vara bättre. Att vara medelmåtta är inget att vara nöjd med. Det är något negativt. När han sa att han var medelmåtta och hans liv lika så innefattar det mig, att jag är medelmåtta och mitt liv, mina val och mina förmågor…

Här är jag, en ganska vanlig student, på det absolut vanligaste programmet, med ganska många talanger som jag aldrig utvecklat och gjort något stort av och med ganska få utsikter att någonsin bli något stort. Jag kände mig ganska träffad. Jag vill inte vara medelmåtta. Jag vill vara fantastisk och unik.

Vi pratade lite om det och jag förstod att han inte laddade ordet med samma värdering som jag. Jag tyckte att ha så något han aldrig egentligen menade men det fick mig att fundera vad det egentligen är vi värderar i vårt samhälle. Vad innebär det att inte vara medel, vad är det som då räknas? Är det makt? Inflytande? Pengar? Berömmelse?

Det är sant att jag kanske skulle kunnat bli något annat än det jag är idag. Jag har en stark röst. Kanske hade jag kunnat skola mig och blivit en stor operasångerska. Kanske hade jag kunnat satsa på konsten och blivit berömd konstnär? Med den intellektuella kapacitet jag har säkert kunnat bli psykolog, forskare eller läkare om jag ansträngt mig. Jag hade kunnat engagera mig politiskt eller tjänat en massa pengar, jag betvivlar inte detta. Men det var inte vad jag ville. Jag vill måla för min egen skull och när jag har lust, inte för att jag måste. Jag vill sjunga med vänner för att det är roligt, och inte samma sånger i samma föreställningar kväll efter kväll. Jag valde istället ett jobb som aldrig kommer göra mig rik men som utmanar mig både kreativt och intellektuellt. Jag får själv bestämma vad jag gör och jag får dagligen påverka de ungdomar jag möter, följa dem en bit på vägen i deras liv, göra ett försök att hjälpa dem se det fantastiska och unika de har inom sig och vara med och forma nästa generation. Det tycker inte jag är medelmåtta. Det tycker jag är stort, fantastiskt, värdefullt unikt! Jag är inte medelmåtta!