Jag är tudelad. Samtidigt som det är jobbigt och det blir kallare och det är mörkt och hösten kryper på mig som en influensa med vintern i hasorna med sin kyla ända in i märgen och stela fingrar så kan jag inte hjälpa att jag blir barnsligt förtjust.
En trettio minuters promenad till Rud tar dubbelt så lång tid eftersom jag bara inte kan låta bli att sparka i alla lövhögar. Gode Gud låt mig aldrig bli så gammal eller stressad att jag glömmer nöjet med att sparka i lövhögar. Löven ligger nu som en gul-brun-orange ryamatta från sjuttiotalet och knappt ett enda hänger kvar på träden. När man sparkar i dem fylls näsborrarna av mustig jordlukt som blandas med den krispiga doften av kommande snö. När den till sist faller fångar jag flingorna med munnen och låter dem smälta på min tunga.
Allhelgona har passerat och gett oss en knuff in i november. Det glimmar fortfarande av flämtande ljus bland granriskransar på kyrkogården. När vi kom hem, stela i fingrar och rosiga om kinderna tände vi ljus i köket, värmde glögg, åt ost och nybakt varm mjuk pepparkaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar