Tål damen en komplimang?

Ute är det höst. Det ligger en dimma som inte riktigt lättar eller ett duggregn som inte riktigt faller. Det smittar av sig. Dagens gråhet ligger tung över mig också. Som en våt grå filt över tankar och känslor. Något gnager i magen, det är väl egentligen inget, eller så är det allt. Jag känner mig lite sliten i all gråheten och på inget sätt sprakande och vacker utan snarare ganska tråkig, tung och lite tjockare än vanligt. Inget ser bra ut, allt är lite fel.

Så väcks jag tillfälligt ur gråheten av ett tilltal när jag står och låser upp cykeln på soltorget.

Han: Tål damen en komplimang?

Pratade han med mig? Det gjorde han nog, han tittar på mig i alla fall.

Jag: Va sa du?
Han: Jo jag sa, tål damen en komplimang?
Jag: Ja...
Han: Jag tyckte först du var Helena Bergström som stod där, skådespelerskan, och jag tänkte vad gör hon här.
Jag: Tack...
Han: Ha en bra dag

Så trampade vi iväg åt varsit håll. På cykeln hem släppte känslan av smicker. Det var kanske gråheten som smög sig på mig igen men är det verkligen en komplimang att bli misstagen för någon annan? Vill man inte bara bli sedd för den man är och höra att någon säger att man ändå är unik, fantastisk och vacker? Är inte Helena Bergström rätt gammal förresten?