När jag var 14 år kom vi hem på sommaren och jag skulle konfirmeras på internatläger på Dömle. Jag hade inte mycket tid på mig innan och sprang hela Uppsala runt och letade klänning. När jag tillslut fann den var det en lång, vit klänning i krossad sammet från Indiska. Jag älskade den men har inte använt den sedan dess. Därför tyckte jag att det nu var dags att låta den gå vidare.
Jag klippte den i småbitar och sydde en dopklänning av den istället. För att inte ha något mönster blev det riktigt bra. Enda missen som jag upptäckte när klänningen väl kom på var att tryckknapparna, som jag sytt i under en vakmorgon runt femtiden, hamnat snett så att nederkanten blev ojämn men så fick det vara.
Och mot all förmodan blev den klar i tid.
Jag tog modellen av en av de knyttröjor sonen har ärvt, förkortade den så den slutade under bröstet och sydde på en lång kjol istället.
Tyget är vit, krossad sammet. Det är lite elastiskt så det ät väl inte sammet egentligen. I midjan satte jag öglor av brodyrgarn och ett smalt, grönt sidenband i dem.
Jag broderade blommor på som växer från fållen och upp halvvägs på kjolen. De långa har mörkgrön stjälk och de kortare lite ljusare grön. Blombladen är gröddvita, nästan beiga. I mitten sitter en stor gul glaspärla och runt om som daggdroppar sydde jag på samma sorts blå, guldskimrande pärlor som jag hade på min brudklänning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar