Vi var ute och grejade i trädgården efter förskolan. Det har varit några helt fantastiska höstdagar nu men hög klar luft och strålande sol. Jag plockade av de färdiga fröna av ringblommorna och strödde dem i rabatten för att ge dem en bra start inför våren. Parvel grävde i sin lilla rabatt (ett litet hål mellan plattorna som vi inte fyllt igen) och jag visade honom hur man kan ta några frön och plantera. När jag vände ryggen till gick han till rabatten och drog av några blommor och kronblad från de sista tappra ringblommorna. Det är klart. Ska det växa blommor till våren är det ju uppenbart blommor man ska plantera.
Det går så fort nu. Jag tycker knappt att jag hinner med. Varje dag snappar han upp något nytt eller jag upptäcker att han klarar något han inte kunde tidigare. Men är inte det den ständiga utmaningen som förälder att hela tiden ligga steget efter men ändå lita på sitt barns enorma förmåga och ge dem utmaningar och låta dem delta och prova nya saker trots att man inte vet vad de klarar? Att verkligen skapa förutsättningar och utrymme där de han växa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar