Om empati

Ibland  när min son totalt ignorerar både mina känslor och bannor, slår andra barn, kastar saker omkring sig och är allmänt svår kan jag ibland uppgivet tänka att nej, han har nog en släng av asbergers syndrom. Men idag fick jag bevis på motsatsen.

Vi skulle läsa en Max-bok vi inte läst förut. Max lampa. Allt var frid och fröjd.
Max visar nalle på lampan.
Max vill ha den fina lampan.
Max klättrar upp på pallen, stolen och vidare upp på bordet.
So far so good men nu inträffar katastrofen.
Max trillar ned!

Och här får min son ett känslomässigt sammanbrott och börjar storgråta! Tårarna sprutar! Snoret rinner! Hela ungen skakar över detta fruktansvärda trauma som bara blir värre för inte nog med att Max trillar, han får ont också, och blöder och gråter!

Först när Max fått plåster och är glad avtar gråten. 

Sedan storgråter vi oss igenom en läsning till och snyft-hulkar oss genom ytterligare två.

Empati. Jodå det har min ett och ett halvt åring... när han vill. Och asbergers, ja, ibland är han bara så stor att jag glömmer att han inte ens är två ännu och att hans beteende är irriterande men i ärlighetens namn rätt normalt för hans ålder...