När dimman för ett ögonblick lättar

Vi var i huset i lysvik i helgen. Det ska städas ur och säljas ny när morfar har flyttat. Efter att vi plockat lite gick vi in till mormor och morfar och det var så roligt för mormor mådde så bra. Hon hade varit som en zombi de senaste gångerna sa mamma. Ingen reaktion, inga känslor, ingen kommunikation men nu hade hon varit ute i solen och blev så glad att ett barn kom. Det liksom triggade något och hon sa fullständiga meningar, längre än hon gjort på flera år! 

"Akta så du inte klämmer dig!" "O, trilla inte ned" reflex kommentarer som jag hela mun uppväxt var så trött på, mormors eviga omsorg om  oss och nu blev jag så glad av att höra dem. När vi skulle gå kramade jag morfar hejdå och så gick jag och sa hej till mormor. Då tittade  hon rakt på mig och sa "så roligt att ni kom!"