Det finns saker jag är barnsligt förtjust i. Som att spotta körsbärskärnor långt, gå barfota i solvarm gyttja och känna hur den pyser upp mellan tårna, gå på frasig is så den krasar, åka karusell, hoppa i vattenpölar så det skvätter långt upp på benen.
Vi hade åkt bil i nästan en timma. Parvel hade skrikit i högan sky minst en tredjedel av vägen. När vi kom hem och klev ur bilen hade det regnat så det var stora vattenpölar men nu sken solen och värmde de små sjöarna som formats på väg och cykelbana. Sonen satte rak kurs mot pölarna så snart vi kom ur bilen. Vem var jag att stoppa honom som tvingat honom sitta still i en varm bil i nästan en timma? Förresten ville ju jag också plaska med fötterna.
Så kom vår granne förbi och log stort åt barnet som satt, genomvåt och lycklig i den största vattenpölen på cykelbanan. "Du har verkligen en tillåtande mor" sa han till sonen. Det kan ha varit den bästa komplimang jag fått på länge.
Är man inte tillåtande måste man ju vara begränsande. Att sätta gränser är nödvändigt men att begränsa mitt barn vore fruktansvärt. Att förminska hans värld, ge honom färre möjligheter att välja, färre möjligheter att lära. Visst kommer det att gå snett ibland men jag hoppas att jag då kommer att kunna vara där för att hjälpa honom pussla ihop bitarna och börja om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar