Idag såg jag en man på stan som gjorde mig knäsvag. För ett ögonblick tappade jag andan och tog tag i mammas arm.
"Han är min idol!"
Jag brukar aldrig bry mig om celebriteter om man nu kalla honom för en sådan. Men denne man är en sån inspiration. Bob Hansson. Han är så cool!
Han använder språket på ett sätt jag inte tycker någon gjort innan honom med helt nya sammansatta ord och som om han drog tankarna rakt ur huvudet och ändå få det bra. Och att höra honom läsa sin poesi är ännu bättre.
andas är att välja,
att kyssa en främling i nacken, säga "hoppsan".
andas är att välja,
plötsligheten i att åka en hållplats längre än brukligt,
se NySyner, MjukHångla med livet, säga "wow".
andas är att spärra upp ögonen, dansa sig in
i kupén och sjunga dit hela jävla världen genom fönstret,
bjuda granen på pralin eller Drambuie, säga "tjena!"
Jag ville gå fram och säga hur bra han var och hur mycket jag tycker om hans poesi. Men jag tordes inte. Ibland blir jag trött på att va feg-svensk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar