I flera veckor har det ringt i min telefon. Det pockar och lockar, ger dåligt samvete och smickrar. valberedningen har jobbat hårt för att tillsätta posterna i årets styrelse.
Att säga ja men mena nej är ju inte bra men att säga nej men mena att jag är intresserad men har inte tid just nu uppskattas inte heller så jag hör mig själv säga att om ni inte hittar någon annan så får jag fundera igen...
Vid årsmötet fick jag öva mig i konsten att inte ta på mig för mycket. Det är svårt när över fyrtio personer sitter i stort sett tysta i lika många minuter och bara väntar på att någon ska ta på sig rollen som kassör. Det blir liksom en lite tryckt stämning då... Och när en vänlig själ tillslut säger upp den post som notfiskal som hon redan tagit på sig för att istället ta rollen som kassör känner jag hur det drar i handen av lättnad och tankarna flirtar med känslan att notfiskal är ju inte hälften så betungande som kassör, det skulle jag kunna hinna med och ingen annan verkar ju...
Jag hade gett Vännen mitt emot mig uppdraget att sparka hårt på mitt ben om det började rycka i min högra hand vid andra tillfällen än votering. Ibland klagar jag på min mamma. Hon tar på sig på tok för många saker och jobbar alldeles för mycket. Det är lätt att kasta sten i glashus när väggarna är så välputsade att det krävs att någon ska ge en rejäl spark på smalbenet för att man ska se att man nästan gick in i en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar