Det gör mig inte glad men de där klara kalla höstdagarna som sprakar av färg slår an en sträng av lycka i mig.
På min väg mot jobbet slår en mängd dofter mot mig i den rena höstluften.
En slinga av rök från någons öppna spis ringlar sig runt mig och smeker fram minnen av hemma, av köksspis och brasor på fjället. Det luktar hemma, luktar pappa.
Vid universitetet bygger de ny idrottshall och svetsar högt uppe på byggnadsställningar. Den varma metalldoften retar mina sinnen. Det lukter svets, garage och smedja. Det luktar också pappa.
Det påminner mig om andra dofter som är hemma. Doften av motorsåg, gräsklipp, nysågat trä. Pappa.
Men vänta ett ögonblick! Varför finns inga doftminnen associerade till mamma!? Det borde finnas minst lika många.
Ibland inser jag att kanske är man hårdare socialiserad än man inser. Att inte dofter som borde påminna mig om mamma gör det beror helt enkelt på att jag associerar dem lika mycket med mig själv.
Symaskins olja och den varma motorn. Den dammiga mättade doften av tyg. Den mustiga doften av trädgårdslandets jord och kantareller. Av nybakade bullar och bröd. Den varma duniga lukten av hönor. Liljekonvaljer.
Vi har gjort mycket tillsammans mamma och jag. Vad mer än dofternas minnen kommer jag inse att jag tagit över och gjort till mitt eget utan att jag ens märkt det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar