I går kväll när jag skulle släcka ljuset satt en spindel stor som min handflata på väggen bakom mitt nattduksbord. Det var ingen långbening utan en tjock fet spindel med grova håriga ben som satt där i läslampans ljuscirkel. Satt var kanske fel uttryckt. Den sprang. I rask takt mot min kudde.
Jag, som ändå anser mig själv vara en ganska sansad människa, studsade bakåt och skrek rakt ut, bönade och bad min stackars man, som först inte förstod något alls, att ta bort den. Hela tiden höll jag ögonen fastklistrade på spindeln så att den inte skulle försvinna någonstans där jag inte visste vart den var. Min make är nu självutnämnd "Knight in shining armor", "Slayer of great beasts" och andra liknande grandiosa titlar som jag villigt bekräftar.
När spindeln var borta var dock allt jag kunde höra i mitt huvud min mammas ord då hon någon gång sagt något om att vargspindlar jagar i par. Var detta en vargspindel? Hade jag en upprörd spindelmake eller maka att vänta som nattligt besök!?
Det krävde all min viljestyrka att blunda och försöka somna. När jag tillslut lyckades var det med ena armen över huvudet för att jag åtminstone inte skulle få spindeln i ansiktet och andra armen om katten i en fåfäng förhoppning om att hon inte bara jagar möss utan också spindlar.
Hela natten kröp skräcken och obehaget längs min ryggrad på åtta ben ända in i mina drömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar