Om konsten att kompromissa

Nej du får inte hälla mjöl och havregryn på golvet.
Nej du får inte hälla ut vetekli heller.
Ok då, konserverna får du ta ut på golvet.

Spotta inte maten på golvet. Du ska sitta i din stol och äta själv med skeden.
Spotta inte maten på golvet. Du kan få sitta i mitt knä och äta.
Ok då, sitt på bordet, jag matar dig, bara du äter.

Att vara förälder har visat sig vara att till fullo behärska konsten att kompromissa. Det gäller väl för alla relationer men extra mycket för mitt barn känns det som. Jag får dagligen göra avvägningen, vad är viktigast, att han sitter i sin stol och äter själv med sked eller att han äter alls? Att han somnar om på natten i sin egen säng utan välling eller att han sover gott?

Men det är en fine line också. Vart går gränsen mellan att vara en flexibel förälder som kompromissar och en curlingförälder som skämmer bort? I ärlighetens namn känns det lite som att för en kompromiss krävs det att båda tummar lite på sin vilja och möts halvvägs. Jag måste erkänna att halvvägs väl inte riktigt är vart vi möts, sonen och jag. Men även en centimeter är en liten seger.